Provläs: I den här delen finner ni olika utdrag från vår bok När änglarna tog vid. Vi inleder med innehållsförteckningen så att ni får en överblick över vad boken handlar om.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
FÖRORD
MIN SJÄLS SMÄRTA
DEL 1
BARNDOMEN
KAPITEL 1 ETT PLÅGSAMT INRE
EMBRYO
12 ÅR
16 ÅR
BENSINEN TOG SLUT
KAPITEL 2 VÅLDETS BRUTALA GREPP
BARN SOM BEVITTNAR VÅLD
ALKOHOLENS PÅFÖLJDER
PSYKISK MISSHANDEL
SKILSMÄSSA
KAPITEL 3 VÅLDET OCH DESS KONSEKVENSER
ÖVERGIVET BARN
DET OUTTALADE FÖRÄLDRASKAPET
MEDBEROENDE
ROLLEN SOM FRÖKEN DUKTIG
KAPITEL 4 VÅLDET OCH VÅRA INRE KÄNSLOR
VÅR VERKLIGHET OCH VÅRA SINNEN
ATT KÄNNA SIG ANNORLUNDA
UTANFÖRSKAP
OTRYGGHET
DÅLIG SJÄLVKÄNSLA
DEL 2
GRUNDEN TILL ALLT
KAPITEL 5 FINN DITT INRE JAG
DET FALSKA JAGET
MEDVETENHET
KAPITEL 6 VÄGEN TILLBAKA
FÖRTVIVLAD
FJÄRILEN
ATT VARA HÖGKÄNSLIG
ATT LÄKA ENSAM
KAPITEL 7 MITT FÖRSTA MÖTE
MEDIUMET SVEN KARLSTRÖM
MITT FÖRSTA MÖTE MED NIKODEMUS
MITT ANDRA MÖTE MED NIKODEMUS
JAG VISSTE INGET OM ÄKTA GLÄDJE
ATT GRÅTA
DEL 3
EN RESA VI SKULLE GÖRA TILLSAMMANS,
NIKODEMUS OCH JAG
KAPITEL 8 MÖRKRETS INNERSTA VRÅ
FLICKAN I SKOGEN
NIKODEMUS FÖRKLARAR
MÖRKER OCH DEMONER
FICKLAMPAN
LURAD PÅ LIVET
KAPITEL 9 NÄR MÖRKRET LÄCKER UT
FYSISK OCH PSYKISK SMÄRTA
LIDELSE
IRRITATION
ILSKA
RÄDSLA
SORG
SUMMERING AV VÅRA INRE SANNA KÄNSLOR
KAPITEL 10 FÖRNEKELSENS KONSEKVENSER
STRESS
ÄLTA/HÖGVARV
ÅNGEST
PANIKATTACKER
MIN FÖRSTA PANIKATTACK
KAPITEL 11 ÅTERFALL ÄR LÄKANDE
ÅTERFALL
MITT ÅTERFALL
EFTER MITT ÅTERFALL
KAPITEL 12 INRE HINDER TILL FÖRÄNDRING
VAD HINDRAR DIG?
FÖRNEKELSE
ATT FÖRLÅTA
HÄMND
AVUNDSJUKA
ANSVAR
TACKSAMHET
EGOT
KAPITEL 13 YTTRE HINDER TILL ATT FÖRÄNDRA
FASADER
YTTRE BEHOV
LÄKA ETT INRE SÅR
FÖRVÄNTNINGAR
FOTSPÅR
FRAMGÅNG
DEL 4
HUR KOMMER VI VIDARE?
KAPITEL 14 OMSTART
GE UPP!
KONTROLL
OMSTART
SKAPA BALANS
KAPITEL 15 ATT SE
INLEDNING
SE DITT EGET AGERANDE
DEN OMVÄNDA SPEGELN
SE DINA SVAGHETER OCH STYRKOR
SE DITT EGET VÄRDE
KONFLIKTER – GRÄNSSÄTTNING
SE LÖSNINGEN – INTE PROBLEMET
KAPITEL 16 ATT LYSSNA
ATT LYSSNA
INTUITION
NUET
ÅTERHÄMTNING
KAPITEL 17 TILLBAKABLICK
ÅTERKOPPLING
TIDIGARE LIV
Flicka i Columbia
Flicka i London
Shamankvinna
Man i Utah
FÖRANKRA
MIN EGEN FÖRANKRING
KAPITEL 18 AVSLUTNING
ÅREN SOM HAR GÅTT
ROSOR I VÅR TRÄDGÅRD
BILAGA
VILKA ÄR VI?
TACK
JAG LÄNGTAR HEM, FAR
KAPITEL 1
ETT PLÅGSAMT INRE
EMBRYO
Där står jag i mitt stjärnrum, i 7:e riket. Ett rike som min far och jag har levt i under tusentals år. Det är där vi skriver våra böcker. Det är där vi lär oss om universum. Och det är nu dags för mig att återigen vandra ned till jorden, för att lära och växa i själen. Många uppdrag har jag med mig. Många läror likaså.
Jag svävar ner till jorden och jag kliver ner i ett embryo, men det känns litet. Jag känner mig instängd, men min far kontaktar mig och säger att allt är okej och då känner jag mig lugn. Jag känner mig fortfarande medveten om andevärlden, eftersom det är där jag fortfarande befinner mig. En konstig känsla, att befinna sig på två ställen samtidigt. Men jag hör Guds röst, vilket får mig att känna mig hemma, fastän jag är borta.
Något håller fast mig och gör så att jag växer en liten bit i taget. Jag vilar, det är lugnt och skönt och jag växer lite till.
Plötsligt börjar det göra ont. Jag försöker röra mig men jag vet inte hur, för jag har inte längre friheten att sväva som i andevärlden. Jag hör ljud utanför, som om de befinner sig i ett annat rum. Ljudet blir allt högre och jag känner kraftiga stötar mot min kropp, som om någon försöker ta sig in.
Aj, det gör ont igen. Jag försöker återigen röra mig, inne i mitt skynke, men det går inte. Aj, fler stötar. Jag vet inte vad det är och jag förstår inte varför, då min kropp fortfarande inte är utvecklad men ändå medveten.
Något händer, och jag slungas i väg med en enorm kraft. Jag hamnar i en tunnel. Jag hör Nikodemus röst. Han säger: Du är hemma igen, Angelica. Du behöver göra en ny resa. Det gick inte hela vägen.
Jag stannar kvar i andevärlden, men efter ett tag var det alltså dags. Ned i samma kropp igen. Jag flyter in i ett nytt embryo. Jag hör min fars röst: ”Vi finns med dig, så oroa dig inte”.
Återigen känner jag hur något håller fast mig, det är det som gör att jag växer. Fast den här gången är maten knapp, men det finns i alla fall tillräckligt så att jag kan växa.
Jag hör höga ljud igen. Nej, inte igen! Vad händer?! Varför är det så här?! Men jag känner inga stötar.
Jag känner igen rösterna utanför. Jag känner även av deras energier. Någon där ute, ett barn, hatar mig. Jag känner det så tydligt. Både barnet och kroppen jag befinner mig i vill inte ha mig här. Varför det? Vad har jag gjort? Men jag måste stanna kvar. Jag har ett uppdrag här på jorden och det behöver jag slutföra. Så jag kämpar vidare.
Jag ser ett starkt ljus. Är jag hemma igen? Men den här gången var jag ute, på jorden, och jag ska nu påbörja min resa. Jag vet att det kommer bli en mycket svår resa, men jag kommer alltid att ha min far vid min sida och då känner jag mig trygg.
Det blev en svår start, speciellt eftersom jag fick gå in 2 gånger, vilket jag behövde göra för att trotsa (som vi säger i andevärlden) de som inte ville ha mig där, vilket också symboliserar den resa jag är här för att göra. För det var detta liv jag skulle leva, ett ensamt, kärlekslöst och oönskat liv.
KAPITEL 4
VÅLDET OCH VÅRA INRE KÄNSLOR
VÅR VERKLIGHET OCH VÅRA SINNEN
Slutligen försvann allt, det blev helt dött, min inre kraft fanns inte längre. Duktighetsrollen som slet itu mitt inre, att duga och räcka till, räckte inte längre. I stället stegrade mitt medberoende.
Det var då jag började festa och röka. Jag var uppgiven, för min verklighet var ju som vad den var, och det gick inte längre att påverka den. Och eftersom även andra var där och rotade, och påverkade min verklighet, fanns det ju ändå inget jag kunde göra. Lika bra att ge upp!
– Hur kan vi förstå vår verklighet, frågar jag änglarna?
– Det finns oändligt med åsikter, Ulrika, hur vi ska förhålla oss till vår verklighet. Därför håller vi oss till barn som har växt upp i en dysfunktionell miljö, och hur deras sinnen och reaktionen som oftast följer med från en svår upplevelse påverkar deras liv.
Vi ska förklara:
Barn som växer upp i en dysfunktionell miljö skapar oftast sin verklighet efter de händelser som sker i hemmet och runtomkring. Det är alltså händelserna som blir barnets verklighet, eftersom om din hjärna har analyserat ditt liv och sedan omvandlar det som har skett som en verklig händelse är det vad vi tror har skett. Och om vi tror att det har skett, då blir det också vår verklighet.
Att förstå vår verklighet är alltså att förstå hur vi uppfattar den, vilket vi får information om redan i barndomen, då det är i barndomen vi skapar och lär oss hur livet är. Det är i barndomen vi börjar förstå och tar in intryck. Att vi ser världen lite olika har således att göra med hur vår hjärna mottog det som hände som barn och hur vi lärde oss att hantera vår verklighet.
Det är en av anledningarna till att många barn normaliserar sin vardag. Vi tror att våld, skrik, hot eller annat hemskt är en del av livet, att det är normalt.
Därför, för att bättre förstå vår verklighet, behöver vi gå bakåt i tiden och försöka förstå var vår verklighetsuppfattning kommer ifrån, hur den skapades. Och vårt råd är alltid, att ni tar hjälp av en professionell i ämnet.
Sedan finns det de som mår bra i sin verklighet, trots att den kanske inte ses som normal av andra. Men vad är egentligen normalt? Alla människor har sin historia, sin bakgrund, därför har de också rätt att få se saker och ting utifrån sitt perspektiv. Det är inget fel i någons verklighetsuppfattning, så länge du inte lider av den eller att den förstör ditt inre. För om den gör det, då är det bra om du söker hjälp och strävar efter att nå en annan verklighet som passar bättre in på vem du verkligen är.
– Hur kan vi förändra, för att nå en ny verklighet?
– När din verklighet plågar dig är det något du behöver förändra. Det är inte meningen att vår verklighetsuppfattning, den vi har om omvärlden, ska bestå, om den har fått en felaktig vinkel från början. Dessutom så kan vi förändra den lika mycket som den kunde ta plats från början, men skillnaden nu är ett barns respektive ett vuxet perspektiv. Det vill säga ett barns perspektiv är vårt medberoende. Den del som uppstod utifrån vår verklighet. Den del som formade oss, utifrån det vi såg.
Därför, för att förändra, behöver vi först förstå och lära om vårt medberoende. Förstå varifrån det kommer och hur det påverkade dig som barn. För om vi kan förändra vår verklighet då kan vi också få bort vårt medberoende, eftersom medberoendet skapades utifrån vår upplevelse. Kan verka rörigt men allt hänger samman som en silkeslen tråd, både vårt medberoende och hur vi skapade vår verklighet.
Således behöver vi gå in i vårt inre sanna jag, för att där försöka nå vårt barns inre verklighet, för att förstå var allt kommer ifrån. Och när vi börjar förstå att vår verklighetsbild är skev, då har vi börjat öppna upp vår medvetenhet. Sen, när vi kan se hur barndomen har påverkat oss, då ökar också möjligheten att vi når en annan verklighet.
– Hur kommer det sig?
– Anledningen är, Ulrika, som vuxen minns vi inte alltid våra upplevelser, eftersom antingen har vi glömt bort dem eller så förnekar vi fortfarande det som hände. Vi försöker täcka över vår verklighet genom att förneka den. Och har vi då täckt över den blir det också svårt att förändra den, eftersom det försvårar att vi når varifrån vår verklighet kommer. Så, om vi inte förstår hur vi upplevde vår verklighet som barn blir det svårt att förändra den som vuxen.
– Varför är det så? Jag förstår inte helt.
– Jo, som barn kunde du inte förneka eftersom du såg, och det är den upplevelsen vi behöver nå igen.
– Tack, då förstår jag. Var det det jag gjorde?
– Ja, Ulrika. Du såg och du förnekade, vilket du inte visste då, eftersom du hade stängt av ditt inre, ditt hjärtchakra. Det var den delen du nödgades öppna upp igen på fjärilen (vilket vi kommer till längre fram), därför tog det så hårt på dig, men som också var nödvändigt för din utveckling.
Det är en sådan djupdykning vi behöver göra, för att förstå vår gamla verklighet, för att sen kunna skapa en ny. För om vi skapar en ny innan vi förstår vårt inre barns verklighet, då ökar också risken att vi återigen skapar en felaktig verklighet.
– Hur kan våra sinnen påverka och förändra vår verklighet?
– Vår verklighet är vad vi upplever med våra sinnen som en reaktion på den, med våra sinnen uppfattar vi och lär oss hur vår verklighet ska vara. Vilka sinnen som stängs respektive öppnas beror alltså på vad som har hänt oss tidigare. Och det går att förändra, och bör också ske om vi mår dåligt i den verklighet vi befinner oss i.
Vår verklighet är vad vi upplever och våra sinnen är en reaktion på den.
KAPITEL 5
FINN DITT INRE JAG
DET FALSKA JAGET
Det var en kärlekslös tid. Det var ett förlorat hem, där mitt inre försvann och jag förlorade mig själv. Där självkänslan, tryggheten, gemenskapen försvann. Det var ett hem där jag spelade ut de kort jag kunde, men som ändå aldrig fick någon verkan.
Min identitet försvann. Mitt sanna jag försvann, inne på rummet där jag satt hopkrupen på sängen och där skriken alltjämt gjorde sig hörda. All skam och skuld som gör att vi krymper oss själva, och vårt eget jag rinner förbi genom brunnslocket tillsammans med övrigt avloppsvatten.
I stället dök en fasad upp. Det yttre gjorde nu entré i mitt liv. Därav dök en annan identitet upp. En annan tjej dök upp. Men hur hamnade jag då här, i en annan människas kropp? Vart tog jag vägen? Vart ska jag gå nu? Vem tar hand om mig nu? Vem har jag varit, och vem kommer jag att bli i framtiden? Vem är jag?!!
Det falska jaget dyker upp som ett brev i brevlådan, dagen då du börjar förstå dess innebörd och hur det har uppstått.
Vem är då jag? Är jag verkligen den jag tror att jag är? Och hur kan jag ta reda på om jag är jag? Eller är jag ett falskt jag, som genom olika händelser i livet har tagit över min tro på att jag vet vem jag är?
Min tro, att jag alltid varit en ganska glad, uthållig, sprallig, vänlig tjej, har egentligen handlat mer om en otrygghet, än mitt verkliga inre. Ser jag tillbaka hur mitt jag har agerat genom åren, har det varit: Stress, oro, hjälpte andra alldeles för mycket, sa nästan aldrig nej, alkohol, fester, motorcyklar, resor, arbetade alldeles för mycket och tog nästan aldrig semester (semester var ju inte för mig). Det var ett liv av inget annat än förnekelse och flykt.
Hur är det då ens möjligt att finna mitt verkliga jag, i detta ständiga kaos? Men om jag slutar att festa, arbetar mindre, säger nej när andra behöver min hjälp, tar lite ledigt och sakta bryter ned den mur jag satt upp, vem skulle jag vara då? Och hur ska jag veta vad jag verkligen tycker om att göra, om allt detta försvinner, eller om alltihopa bara var ett skydd mot mina inre plågsamma känslor?
Det var detta som behövde raseras. Muren, den flykt som jag satt upp redan i barndomen behövde demonteras.
Änglarna berättar:
Barn som växer upp i en dysfunktionell miljö löper större risk att inte finna sitt sanna jag, eftersom det falska jaget tar över allteftersom. Av den anledningen är det inte så lätt att hitta tillbaka till sitt verkliga jag. Och eftersom vi oftast lever ett annat liv, i en annan värld som mer handlar om andra människor och deras liv, så blir vi också oftast sjuka.
Det var så jag levde, ett ständigt undertryckande av mitt eget jag. För vem jag var och vad jag ville var ju inte viktigt.
Om något skulle hända dig eller mig är det ju bättre att jag dör, eftersom du har barn och det har ju inte jag. Och då skulle det ju vara mer synd om barnen, om du dog, än om jag dog…
En tydlig bild på hur en sårad och oförstående människa kan undervärdera sitt eget liv, genom att jämföra sitt med andras. Och det är oftast här skon klämmer.
Därför säger vi oftast ja, fastän vi menar nej. Vi lever för att andra ska ha ett bra liv. Vi står bakom kulisserna och gör allt skitgöra åt andra, eftersom vi inte anser oss tillräckligt värdefulla att själv få stå där på scenen och blomma ut i vår fulla prakt, något vi egentligen vet att vi kan.
I stället fortsätter vi att blockera både oss själva och våra egna känslor. Vi tillåter att människor drar och sliter i oss, eftersom vi har lärt dem att få göra det. Därav förminskar vi oss själva, vilket inte är konstigt med tanke på vår dåliga självkänsla!
KAPITEL 8
MÖRKRETS INNERSTA VRÅ
FLICKAN I SKOGEN
Där står jag framför en nattsvart skog. Varför skulle jag gå in där!? RAKT IN I SMÄRTAN. VARFÖR SKA JAG!? För vad någon annan har gjort! Den nattsvarta dimman lägger sig över trädens toppar och jag omsluts av kyla. Jag fryser, kinderna känns kalla, men jag samlar mod och efter ett tag börjar jag gå rakt in i skogen, utan ficklampa (det är här vi bygger upp tilliten till änglarna).
Jag tar mig in på en stig, och genom ett nattsvart mörker tar jag mig allt djupare in i skogen. Efter ett tag står jag där, mitt i skogen. En lampa börjar lysa inom mig. Jag känner hur något inom mig gör mig starkare, men ändå svagare. Det ger en förvirrande känsla, och jag börjar bli rädd, eftersom den lyser upp mina inre demoner, de jag behöver se och möta.
Det var min far som var där, i skogen, tillsammans med mig. Han stod någonstans, men jag kunde inte se honom, men jag kände hans närvaro.
Det var ljuset som började trycka ut mörkret.
”ÅH, far, min inre kraft bör komma ut snart, innan den förgås av all min inre oro, och ett evigt ältande i mitt huvud, sa jag”. Men demonerna lyssnade inte, utan de fortsatte att läcka ut ur mitt inre. En efter en lämnade de min kropp, det boende de haft ända sedan jag var ett litet barn. Det var oerhört svårt att se på när de vällde fram, och jag var mer orolig nu än jag var tidigare.
Nikodemus står plötsligt vid min sida, och han säger: ”Floden har ebbat ut och din ork och styrka kommer att återupprättas. Styrkan i din längtan efter det förlorade kan endast återskapas genom att fortsätta den väg du nu går. En mynning som har ebbat ut för tidigt kan endast göra mer förtret än godo. En hästkärra kan endast ta dig så långt som hjulen och hästen bär”.
Skogen omger mig och den kryper allt närmre. Den här gången vill den att jag släpper ut min ångest. Jag börjar se bilder i mitt inre, som jag vill förgöra och kasta ut dem från min kropp. Jag skriker. Det gör ont. Det smärtar att bära på alla dessa plågsamma minnen. Jag vill inte ta del! Jag vill inte längre känna! Det gör ju ont! Vad är det ni inte förstår!? Varför måste jag se bilder jag så ogärna vill se?! Varför tvingar ni mig att nudda den verklighet jag hela tiden vill fly från?!
Skogen räcker ut en sten, och säger: ”Samla in så många stenar du kan, Ulrika, detta leder dig rätt”. Men hur kan stenar hjälpa mig nu, i detta vimmel? Men jag gjorde som han sa, och även om jag inte förstod varför började samla in stenar.
Efter ett tag blev högen ganska stor och jag frågade skogen: ”Vad gör jag med stenarna nu?” Skogen svarade: ”Inget, men visst fick du annat att tänka på för ett tag, och din ångest försvann”. Jag kunde inte annat än att le, för visst var det så. Endast för några minuter kom jag ifrån min inre smärta. För det var precis den pausen jag behövde, för att kunna samla mig.
Men efter ett tag kom smärtan tillbaka. Mitt inre jag, som en gång försvann i våldet, i skriken, i vardagsrummet, började nu att läcka ut. Mitt inre jag, som satt på rummet med gråten i halsen och kunde inte förstå hur människor kunde göra andra så illa, läcker ut. Oförståndet, läcker ut. Ovissheten, den jag alltid levt i, läcker ut. Allt jag har förnekat, läcker ut.
Det var så jag fick processa alla mina känslor, en i taget, därför tog det också lång tid.
Till slut hade jag en sista kraftansträngning kvar. Det var den som änglarna hade väntat med tills jag var redo. Det var ett sista möte som jag behövde ta mig igenom, för att jag skulle förstå, och det var något jag har levt med och känt av hela mitt liv, även som barn. Men eftersom jag var barn så förstod jag inte att det verkligen var så. Och vad gör vi när vi inte förstår? Jo, vi trycker ner det, och vi vill inte ens för alla pengar i hela världen att något ska väcka den till liv igen.
Men…nu var den alltså här, på väg ut och jag ville verkligen inte möte det.
Jag känner hur det börjar dra i mig, som en ond demon som sitter i mitt inre och försöker hålla kvar all smärta. Sakta närmar det sig, sakta tog det ett allt hårdare tag runt min hals, pulsen ökade och jag började andas allt snabbare. Jag börjar gråta. Jag skriker, men det hjälpte inte.
Till slut stod de där, orden, rakt framför mig. Jag såg dem i vitögat, livets allra största förnekelse…
OÖNSKAD – OÄLSKAD!
Efter det kom RÄDSLAN ut. Jag sjönk ned på marken, jag försökte blunda, men det gick inte. Nu orkar jag inte längre, far! Jag som alltid försökt vara skötsam och alltid hjälpt andra själar. VARFÖR!!?
Alla känslor som jag hade stängt av redan från barndomen låg nu framför mig. Varför ville ni att jag släppte ut detta!? Släpper ut de demoner som jag inte längre vill kännas vid. Varför gör ni mig detta?! Varför plågar ni mig så?! Jag vill inte längre. Skogen talar till mig igen: ”Ulrika, försök se dig omkring. Det finns andra stigar du kan gå”. Men jag förstod inte, för jag var så inne i min smärta.
Låt mig bara få ligga här och vila. Låt mig få slippa se dessa hemska bilder, i mitt inre. Låt mig få slippa känna dessa känslor. Allt hemskt som hände. Alla känslor jag kände. Alla minnen. Försvinn! Försvinn! Det gör ju ont! Vad är det ni inte förstår!! Låt mig få vila här. Låt mig få vara ensam i min smärta, här i skogen.
Jag lägger mig ned, jag lutar huvudet mot mjuk mossa och jag blundar. Jag är trött, men efter ett tag tittar jag upp…allt var kvar. Skogen var kvar. Jag blundar igen. Snart somnar jag. Jag är trött. Jag orkar inte se bilder i mitt inre. Trött. Jag somnar…nu sover jag. Hej då, smärta. Hej då, minnen. Äntligen fri! Äntligen lugn, i mitt inre…jag sover?
Den här gången var det nära!
KAPITEL 10
FÖRNEKELSENS KONSEKVENSER
STRESS
Där står jag i skogen och försökte förneka allt mitt inre. Men Jag vill inte gråta. Jag vill inte att all min inre ilska skulle läcka ut. Jag vill inte att all min inre sorg skulle läcka ut. Jag ville inte att all min förtvivlan läcker ut. Därför står jag kvar, stretar emot, precis som jag gjorde i barndomen.
– Jag vill inte mer, älskade far. Jag vill ju bara fortsätta som det var innan. Jag orkar inte. Varför?
– Men, Ulrika, du har fortfarande inte processat det som behöver bearbetas, eftersom du inte vågade känna efter, det du såg i vitögat. Därför ligger det kvar.
Det är så det är, och min far har så rätt. Vi flyter runt, och vi vågar inte riktigt ta tag i det. Simtagen blir allt svagare och det går inte längre att streta emot, eftersom processen redan är i full gång. Således behöver vi förstå vad som händer.
För det som händer nu är att din verklighetsbild börjar försvagas, och lyser upp med andra bilder än dem du är van vid, vilket oftast sker som ett resultat när kroppen börjar förstå vart livet är på väg. Vi börjar förstå hur allt hänger samman, och den verklighetsbild vi hade tidigare stämmer inte längre överens med den vi börjar få nu.
Det är som att vi hamnar i en annan tid, därav dyker en annan verklighet upp. Därför blev jag så förvirrad i skogen, eftersom det förvrängde allt och stressen blev alltmer påtaglig. Det enda jag kunde göra var att försöka blockera, förneka, men nu gick det inte längre, för kroppen orkade inte längre leva i en lögn.
Det gör ont när kroppen börjar förstå, både insidan och utsidan fylls med en enorm hopplöshet om hur allt har varit och hur allt är. Således gör sig stressen påmind, eftersom det är ditt gamla normaliserande som försöker återupprätta ordningen. Det vill säga när vi vill gå tillbaka till hur det var förr, trots dåtidens lidelse.
Men det är också nu vi behöver släppa ut all smärta. Det är nu vi kan påbörja och läka våra inre sår. Det är också nu vi äntligen bit för bit börjar släppa på fasaden. För vi orkar inte längre stå emot. Kampen är vunnen och smärtan likaså.
– Varför är det egentligen så, frågar jag min far?
– Det är nu förnekelsen kommer ut, Ulrika. Stress är nämligen en konsekvens av vår inre smärta. Stress är förnekelse. Stress är den kamp som vi har burit på under många år, och är alltså den som läcker ut.
Därför måste vi lära oss att stanna upp, för att lyssna. Vi måste stanna upp, för att lära. Och då kan en stressjukdom vara enda sättet, för att få en att vakna. Av den anledningen är det viktigt att även de som inte drabbats av en stressrelaterad sjukdom läser böcker, eller på annat sätt försöker förändra sitt liv, innan väggen knackar på. Det är nämligen det många gör, väntar tills väggen knackar på.
KAPITEL 11
ÅTERFALL ÄR LÄKANDE
MITT ÅTERFALL
Där står jag i skogen. Flera år har passerat utan min vetskap. I flera år pågick det en inre kamp utan min vetskap. I flera år bar jag runt på en stor sorg utan min vetskap. För jag förstod inte, eftersom jag inte kunde känna. Så, hur kunde jag då veta att livet inte skulle vara så här?!
Men nu är jag äntligen på väg, och det känns så härligt. Jag sätter mig ner, lutar mig mot en tall, och jag omsluts av trädets energier. Jag känner mig så välkommen här.
Solen lyser upp de lingon och blåbär som finns runtomkring mig. Fåglarna sjunger, vilket det ger mig den näring jag behöver denna varma, härliga sommardag. Jag ler, och jag tänker för mig själv: ”Äntligen är jag på den väg jag ska vara, för att nå ett bättre liv och bli en bättre människa för framtiden”.
Det är som att mitt tomrum plötsligt fylldes med sol och glädje. Ett inre som de senaste åren har varit så fyllt av oro, tankar, stress och konflikter. Men nu börjar äntligen mitt inre mörker att sväva bort, och i stället svävar det fram vita fluffiga moln som i stället fylldes med kärlek, vänskap, fågelsång och moder jord. En lättnad. En glädje. En kärlek. ÄNTLIGEN börjar det vända!
Det börjar gå bra nu. Jag har lärt min läxa, och min kunskapsbok i andevärlden är tjockare och ifylld av änglarna, av den stora bragd vi har gjort tillsammans. Himlen jublar. Min far jublar. Jag jublar. Men jublar jag för tidigt? Kanske började jag tro på mig själv alltför tidigt.
Åh, nej! Ett mörker fyller återigen mina tankar. Jag blir trött. Jag lägger ifrån mig pennan, och jag lägger mig ned. Gammalt börjar återigen att dyka upp. Jag håller för öronen, jag vet inte varför, kanske en gammal vana. Det är som att det finns någon där som försöker kontrollera mitt inre, någon som vill att jag ska må dåligt igen. Någon som vill att jag alltid ska leva i förruttnelse. Oron, ångest, stressen börjar ta över igen. Vad hände!!? Det gick ju så bra…
– Vad händer, far! Var är du? Mitt inre håller på och förgås. Hur kunde det vända så fort? Jag är rädd!
– Ulrika, jag finns alltid vi din sida, så oroa dig inte.
Jag ser hur han tittar fram genom ett fönster. Ett fönster som är skapt från universum. Det är därifrån han ser mig, när jag vandrar runt i skogen. Han ler åt mig och säger:
– Ulrika, du är inte van att det går bra för dig. Lyckan du kände i din kropp var så främmande för dig, och blev allt svårare att hålla kvar. Din glädje spred sig som en löpeld. Ditt nya välkomnades av andra med öppna armar, men Ulrika, ditt inre, din medvetenhet hann inte med.
Det tar tid att vända tillbaka klockan. Det tar tid att ta av sig boxhandskarna, efter att ha slitit under så många år. Kroppen har glömt av dess inre känslor. Kroppen har glömt bort dess medvetenhet. De behöver nu sammanlänkas framöver. Som en slags Date för att åter lära känna varandra.
Hej, jag heter glädje i livet. Det var längesen vi sågs.
Hej, jag heter medvetenhet. Vi träffas inte så ofta.
Hej, jag heter värdefull. Tror aldrig att vi har setts tidigare.
Hur förklarar vi då vad glädje är, för någon som aldrig har upplevt det? Det är som att förklara färgen blå för någon som aldrig kunnat se. Kanske vi behöver införa stödhjul i livets nya skede, som barnen när de lär sig att cykla för första gången. För vi behöver stöd i livet, trots att vi inte känner oss lika sjuka som förut. Vi behöver fortfarande någon att tala med, som kan förklara dessa nyfunna fenomen.
Därför behöver nu kroppen tid att acklimatisera in sig, Ulrika, i dessa nya tankar och känslor, så att din medvetenhet hinner med och presentera sig för sina nyfunna vänner. Har du tidigare aldrig känt dig värdefull tar det naturligtvis tid för kroppen att finna den känslan, och finna en samhörighet till varandra.
Jag funderar över det far säger. Ja, det var nog min osäkerhet som gjorde sig påtaglig. Det var nog den som kom upp igen, men så här i efterhand känns det ändå naturligt att den återkom. Det skulle vara märkligt om vi människor genomgick en förändring som tar oss från A till Ö, utan några som helst återfall eller fallgropar. Och det är dem som ger oss återblickar, vilket vi behöver för att kunna se tillbaka på var vi kommer ifrån och varför det är nödvändigt att vi fortsätter vår kamp.
Så, jag kliver upp, och jag fortsätter min kamp i skogen.
– Tack, far. Jag älskar dig så.
– Och jag dig, mitt barn.
KAPITEL 15
ATT SE
INLEDNING
Änglarna berättar:
När vi nu har gett upp, startat om och lärt oss hur vi skapar balans behöver vi nå andra kunskaper. Det är nämligen först nu, när kontrollen har försvunnit ur våra händer och vi har lagt över vårt nya liv i nya kunskaper, som vi kan börja förändra den mer förstående delen i oss själva.
– Varför är det så, frågar jag änglarna?
– Eftersom det är nu du börjar se det du inte såg tidigare, Ulrika, det vill säga nu när du har tömt ut det som blockerade din själ. Därför börjar du nu förstå den resa du gör, och att det där yttre egentligen inte är av lika stor vikt.
Därför fick du först rensa ut gammalt bagage, för att du skulle påbörja en inre läkning.
Därför fick du först känna lidelse i din mun, för att du skulle nå frid i ditt hjärta.
Därför fick du först vandra genom sorgens förtvivlan, för att du skulle förstå de konsekvenser det kan bringa fram.
Därför fick du först uppleva en kärlekslös tid, för att du skulle förstå vad äkta kärlek är.
Därför fick du först lära om rädsla, för att du skulle förstå vad trygghet är.
Det är alltså detta, och mycket annat som vi har pratat om i boken, som får dig att se med helt nya ögon. Det vill säga alla svårigheter som du har tagit dig igenom har ökat dina kunskaper. För tro det eller ej, men det är svårigheterna som tar dig framåt.
Det är också här många börjar förlåta igen, både sig själv och andra. Det vill säga om du tidigare tog tillbaka ditt förlåt, eftersom det inte kom från ett genuint inre.
– Vad menar ni med det?
Vi ska förklara:
Vi tror nämligen att många håller med om att förlåtelse är en av den svåraste nöten att knäcka. Speciellt om vederbörande har gjort dig väldigt illa. Därför var det viktigt att du först arbetade med dig själv, så att du orkar stå här idag, att du ens orkar tänka tanken.
Men innan vi kan förlåta behöver vi först förstå. Således hänger båda samman som en fastlänkad kedja, eftersom utan den ena fungerar inte den andre. Alltså ligger förlåtandet kvar som ett tungt ok och vi kan inte lyfta bort det förrän vi börjar förstå, eftersom det var det som blockerade oss från att nå hela sanningen. Och når vi inte hela sanningen blir det också svårare att förlåta (kanske var det den blockeringen som gjorde att vårt första förlåt inte kom från hjärtat).
Dessutom, glöm inte: Det är en sak att förlåta, men det är en helt annan sak att glömma. För glömmer det gör vi nästan aldrig, och det är okej.
Hur gör vi då, för att öka vår förståelse och nå det förlåtandet som släpper taget om den smärta vi känner inombords? Det första du behöver göra är att se ditt eget agerande. För om du inte kan se dig själv blir det svårt att se andra. Det andra du behöver göra är att lyssna inom dig själv. För om du inte kan lyssna efter ditt eget inre blir det svårt att lyssna efter andras inre.
Således kommer se, förstå och lyssna att bli tre viktiga komponenter både i detta och i nästkommande kapitel.
KAPITEL 17
TILLBAKABLICK
TIDIGARE LIV
Föga visste jag när jag satt på botten av bassängen, endast 12 år gammal, att livet skulle ta den här vändningen. Att jag idag skulle sitta här och skriva med änglarna och förstå att det faktiskt var jag själv som valde det här livet, eftersom jag inte hade fullgjort några av mina tidigare liv. Och för att läka från dåtiden behövde jag nå och känna dessa smärtsamma slag igen, så att min själ inte fastnade i sin utveckling.
Det var en oerhört plågsam resa att göra, eftersom jag behövde resa tillbaka till ett av de värsta liv jag levt.
FLICKA I COLOMBIA
Dagen då jag mötte min husbonde, då slocknade mitt inre ljus.
Jag sitter i min meditationshörna (det är den 14:e oktober 2023) och jag lyssnar på en tidigare liv regression (meditation). Jag andas med djupa, lugna andetag, och jag känner närvaron av både min far och Ärkeängel Mikael. Båda änglarna förstod nämligen att detta skulle bli oerhört jobbigt för mig, därför ville även ärkeängel Mikael deltaga.
Plötsligt finner jag mig i ett av mina tidigare liv.
Rösten talar: ”Var befinner du dig?” Jag står framför ett litet hus med halmtak, i Colombia. Endast en liten inhägnad gjorde sig till synes, där vi hade vår enda gris. Det var 1500-talets mitt. Jag var ett ensamt barn (flicka) som växte upp i fattigdom. Jag var 13 år och hade sandrefärgat hår, vilket förbryllade mig eftersom de flesta var mörkhåriga. Men även min mor var ljus.
Jag började se bilder på min mormor, jag ser hur vi leker och skrattar tillsammans. Hon var en mycket glad och tacksam kvinna, och det var alltid till henne jag gick, eftersom min mor inte orkade umgås med mig. Hon var för svag, då hon hela tiden misshandlades av min far. Men när min mormor gick bort, då förändrades allt.
Jag ser hur jag sitter framför mormors gravsten, och jag gråter. Min far kommer fram och han börjar dra i mitt långa hår. Han sliter mig därifrån och börjar misshandla mig grovt, och säger: ”Du är baskemej ett otacksamt barn. Här ger jag dig mat på bordet och du gråter över en kärring som ändå inte dög någonting till”. Det var som att hon var min enda livlina, men när hon inte längre fanns kvar var det fritt fram.
Rösten talar: ”Ta dig nu till en händelse som var viktig för dig, i det livet”. Jag sitter i en droska med handbojor. Jag blir bortförd, men jag vet inte varför. Jag ser hur min far och mor går in i huset. De vänder sig inte ens om, och säger farväl. Vart ska jag?! Varför förs jag bort från mina föräldrar?! Jag grät hejdlöst, och efter en lång resa forslades jag över till ett skepp.
Rösten talar: ”Ta dig till dödsögonblicket. Vad dog du av?” Jag ligger på golvet, blåslagen. Jag är fortfarande 13 år. Min husbonde har slått mig så hårt att jag till slut dog.
Efter min meditation berättade Nikodemus:
Du hamnade mitt i krigets brutala dagar, där män gjorde allt de kunde för att skaffa slavar, barn som vuxna. Därav hamnade du hos en husbonde som var oerhört grym mot dig.
På den tiden var det nämligen populärt bland rika storbönder att skaffa slavar, som de sedan utnyttjade både som arbetskraft och sexuellt. Vilket skedde även med dig, men de bilderna skonade vi dig från att se. Man kan säga att de gjorde som de ville på den tiden, eftersom då fanns det inga lagar som förhindrade att man hade slavar. Och det var mycket riktigt där du också hamnade. Av den anledningen lever fortfarande många kvar i karma, från den tiden.
Skeppet du såg, var den färd du fick ta till andra sidan atlanten, där du sedan förflyttades till ditt nya ställe, som du kallade det. För ett hem var det aldrig. Du fick slava, duka, tvätta, städa och allt detta utan att få betalt. Du förslavades och fick ofta sitta med handbojor, och det var också då han passade på att utnyttja dig sexuellt.
Du grät hejdlöst på nätterna, och kunde inte förstå hur världen kunde vara så grym. Du tänkte mycket på din mormor, du saknade henne och ville inget hellre än att få vara vid hennes sida.
Och eftersom du inte såg en lösning på dåtidens problematik gav du till slut upp, och det var då du bestämde dig för att sluta äta. Så slagen du såg, när din husbonde slog dig, var för att du hade tagit något utan att be om lov. Men du var likgiltig. Du hade redan slutat bry dig. Och eftersom din kropp var så svag orkade den inte ta emot fler slag, därav dog du till slut.
Din kropp begravdes aldrig. Du fick alltså inte den fina ceremoni som du förtjänade. Din husbonde lämnade dig ute åt sorkarna att ta, som han själv sa, ondskefullt. Därav led din själ oerhört mycket när du kom tillbaka till oss här från detta jordeliv, och du blev aldrig riktigt helt återställd.
Vi försökte rita tillsammans, du och jag. Vi spelade, och vi gjorde allt vi kunde för att du skulle komma tillbaka, men det var som att livet inte längre var värt någonting för dig. Det var oerhört påfrestande för mig att se på, och jag förstod inte riktigt vad du gick igenom eller hur jag kunde hjälpa dig på bästa sätt, så jag gjorde det enda jag kunde, och som jag ansåg var det bästa för dig, så jag lät en annan skyddsängel ta över för ett tag.
I nästkommande liv fick du återigen möta en snarlik situation (ett av dem kommer vi till efter detta, där du levde i London). Du och din nya skyddsängel fick några liv tillsammans, där jag inte fick gå in och råda, men jag lämnade aldrig din sida.
Han är här och önskar säga några ord:
Kära, Ulrika. Detta var en oerhört svår tid även för mig, då jag hela tiden kände din enorma längtan efter din far, Nikodemus. Men till slut lyckades vi få dig på rätt spår igen, även om det tog många djupdykningar, som du själv kallar det.
Din far och jag stod hela tiden vid din sida, medan du läkte, och efter ett tag när vi såg att du blev starkare blev det nödvändigt för dig att återigen möta detta svek, denna grymhet, denna oönskade, oälskade historia, för att kunna läka från tiden i Colombia.
Av den anledningen vågade vi inte gå lika långt, i det här livet, vilket inte heller var nödvändigt eftersom det inte var det som var själva syftet med din resa. Det här livet handlade i stället om att få möta känslan av att vara oönskad och oälskad, och hur du själv kunde vända på situationen.
Alltså såg vi till att du inte var hemma så mycket, därav din simning. Vi såg till att du inte återigen blev slagen, utan i detta liv fick du i stället bevittna det som hände. Så du ser, allt hänger samman.
Att jag kunde ta över som din skyddsängel var för att jag tidigare har hjälpt andra själar som har varit med om en liknande situation, som har fastnat i sitt inre skal, som vi brukar säga. Därför var det min uppgift att få dig att börja leva och känna kärlek igen, eftersom det var den delen du hade svårt för, när du kom tillbaka till oss. Att våga öppna upp dig igen, eftersom det var detta vi behövde bygga upp på nytt.
– Tack, min fina vän. Vem är du?
– Jag heter Sankt Olof, och det är jag som tillsammans med din far alltid står stark vid din högra sida. Jag har alltid haft ett vakande öga på dig, även i detta liv, som stöd.
Jag är en helig man i min skrud (och många känner redan till mitt namn,) och har sedan länge levt i ett starkt ljus. Bredvid vår Gud, vår fader, tillsammans med andra heliga benämningar, som Sankte Per och Sankt Nikolaj. Sankt Nikolaj känner du redan till, då ni redan har träffats och samtalat med varandra.
Jag önskar att få vara en del i ditt liv igen, om jag får? Inte som skyddsängel, den rollen är Nikodemus, utan som mästare, att få bejaka och hjälpa dig i den mån vi kan?
– Ja, naturligtvis får du det. Det skulle glädja mig så, min vän.
– Tack, mitt barn. Jag ser fram emot att få ses igen (ler).
– Jag också (ler).
Det var detta som var min livslära, i detta liv, att känna livsglädje igen. Därför drog jag på mig mycket i detta liv, som ett sätt att försöka läka från tiden i Colombia.
FLICKA I LONDON
När jag inte läkte från tiden i Colombia var jag tvungen att ta på mig fler uppdrag, och ett av de var när jag levde som flicka i London.
Jag sitter i min meditationshörna, och jag lyssnar på en tidigare liv regression.
Plötsligt står jag där, återigen i ett av mina tidigare liv. Jag känner hårlockar. Mörkbruna, stora skruvar i håret, som skruvlockar förr i tiden, och jag ombads att försöka se efter vilka kläder jag hade, och var jag befann mig. Jag lyfter upp en kjol, med många tillhörande underkjolar. När jag tittar ner på mina bara fötter ser jag att jag står i lågt vatten.
Jag lyfter upp blicken igen, och ser mig omkring. Berg och ett litet hus omgärdas av ett staket i trä, allt i färgen sand. Allt är sand, och hela miljön var så konstig och jag förstod inte varför jag var där.
Rösten talar: ”Försök ta dig dit du bodde”. Plötsligt står jag framför höga, svarta smidesstaket. Staket som finns kvar än idag, bland annat i England, med tillhörande smala hus där trappstegen går brant uppför. För det var där jag var! I England. I London. Utanför mitt hem travar hästar med vagn förbi.
Året 1922 kommer, men så vitt jag vet så stämmer varken årtalet med de skruvlockar jag hade i håret eller klädseln, vilket förbryllade mig. Jag tror nämligen att detta var mycket tidigare, så jag lämnar det. Det är som det är och vi ska inte analysera alltför mycket vid varenda detalj.
Kanske siffrorna har en annan betydelse (inom numerologi står 1922 bland annat för: att överkomma de utmaningar vi möter i livet, och se varje utmaning som en möjlighet till att växa).
Jag börjar gå upp för dem branta trappstegen, jag öppnar dörren och jag går in i huset. I hallen möts jag av ett tomrum, ett enormt eko. Det finns ingen där. Ensamheten gjorde sig åter påmind, för det var så jag kände mig i det livet. Jag fortsätter längre in, där öppnar jag en låg trädörr. Det satt pigor där, och när jag öppnade då avtog skratten.
Rösten talar: ”Ta dig nu till en händelse som var viktig för dig, i det livet”. Jag slungas in i vardagsrummet. Tiden är Jul och vi har gäster. Det skålas runt omkring, och där i vardagsrummet står vår julgran. Jag är nu 16 år och jag är förtvivlat ensam. Jag var en sorgsen själ, eftersom jag saknade min mor. Hon dog nämligen några år tidigare och saknaden var enorm.
Där står jag nu i detta stinkande, äckliga vardagsrum. Det är fullt med folk, men ingen såg mig. Jag var en osynlig själ för de flesta. Endast en man som försökte tafsa på min rumpa. Mannen är kort med spetsig mustasch och han hade ett hemskt hånflin på sina läppar. Min far, som varken brydde sig om mig eller min mor när hon levde, såg inte mig när jag klev in i vardagsrummet. Där står han, skålandes med alla gäster och tittar inte ens åt mitt håll.
Rösten talar: ”Hur dog du?” Plötsligt slungas jag i väg. Ner till en mörk plats. En grop. En djup grop, där kistan ska placeras. Jag faller ner, det skriker i min innersta vrå. NEEEEJ!! Det blev nattsvart och jag blev rädd, men ändå inte. Jag ser en gravsten med namnet Elisabeth på. Om det var mitt namn eller min dåvarande mammas namn det vet jag inte.
Jag kommer sakta tillbaka från meditationen, och efter ett tag slår det mig…Oj, tänkte jag för mig själv, och jag slår händerna för ansiktet. Minns ni i början av boken, då jag endast 16 år skrev om självmord? JAG VAR JU I SAMMA ÅLDER I DET HÄR LIVET, där jag som endast 16 år gammal tog mitt liv. Somnade in, eftersom plågan för en ung tjej var alldeles för svår att bära ensam.
Det var alltså det här livet jag behövde återgå till först, innan vi återgick till tiden i Colombia. Ännu en pusselbit föll på plats, och jag började förstå mitt nuvarande liv lite bättre. Bland annat varför jag återigen nådde denna punkt, denna vändzon, och i samma ålder som i förra livet!
Det var en otäck men en mycket lärorik resa att göra, att försöka förstå varför det blev som det blev i det här livet. Av detta har jag nu lärt, att stanna kvar och rida ut vågen, så att säga. Vilket jag inte gjorde tidigare, eftersom jag inte förstod. Jag led av sorg över min mammas död, och jag var otröstlig. Jag var ensam och min lidelse gjorde till slut att jag tog mitt liv, vilket jag förstod när jag låg i mörkrets djupa vrå.
Jag hade kunnat vänta in en högre ålder och där vända mitt liv. Då hade jag kunnat gifta mig och genom det hade jag sluppit min far, som ändå bara var dum mot mig. Hade jag stannat kvar och härdat ut, och tagit det som en lärdom, hade mitt tidigare liv fått ett helt annat slut. Och då hade jag fått ett helt annat liv i det här livet, med andra läror.
Efter meditationen berättar Nikodemus:
Det var en fantastisk analys du gjorde. Mycket riktigt, så led du av mycket sorg och blev ännu en gång utsatt för mycket elände, vilket ledde till en hel del sorg i livet. Därför tog du till slut ditt liv. Det svarta hål som du hamnade i var ett resultat av att du tog ditt liv, med extra mycket sömnmedel, vilket din far hade i sin ägo.
Det var en tragedi men ännu en lära att ta med, då vi följer åter till denna händelse, i detta liv, där du ännu en gång fick möta avgrunden. Men eftersom du inte hade den förståelsen då, den insikten, som du har nu, var det det som tog dig till oss igen.
Nikodemus berättar vidare:
Trots det andra gjorde mot dig så kunde du ändå inte annat än att känna kärlek i ditt hjärta, och det var just detta som oroade oss. Att du blivit förblindad, om vi får kalla det så. Ja, du var förtvivlad när du kom tillbaka till oss, men något hat hade du aldrig i ditt hjärta, varken då eller nu, men där du i detta liv aldrig fick kärleken besvarad.
Därför var det andra oförutsagda händelser som väckte upp din ilska, för att du skulle kunna läka. För, hur ska vi kunna läka från den tiden som varit, om det enda du kände var kärlek i ditt hjärta. Av den anledningen var vi tvungna att öppna sanningen, dina ÄKTA känslor, och lära dig om både ilska, hat och andra starka känslor, eftersom det var det som väckte upp din förnekelse. Förnekelsen om tiden från Colombia.
SHAMANKVINNA
Efter ännu ett eländigt liv ansåg Sankt Olof att jag i nästa liv skulle fokusera på att bygga upp min inre styrka, innan jag återupptog min läkning från tiden från Colombia. Det var ett liv som tog mig till tiden när jag levde som shamankvinna, i USA. Ett starkt liv, där jag fick lära mig att bejaka min inre styrka, den jag behövde väcka upp i det här livet.
Där sitter jag avslappnad, i min meditationshörna, och jag lyssnar på en tidigare liv regression. Jag har inga förväntningar om vad som ska hända, utan jag fokuserar bara på andningen.
Rösten talar: ”Föreställ dig en vacker plats och att du verkligen är där, på plats”. Där står jag, ser mig omkring, jag omges av berg och djupa dalar. Jag antar att jag står ganska högt upp, för att kunna se denna vackra omgivning. Det är sen kväll och solen är på väg ner. Luften känns kylig, men jag älskar denna plats, för den ger mig ett härligt lugn inombords.
Rösten talar: ”Var befinner du dig, vilket årtal?” Jag får en känsla av 1400-talet eller 1700-talet. Jag har lite svårt att avgöra, om det är en fyra eller en sjua. Oklahoma kommer till mig. Oklahoma kom som en mycket bestämd känsla (så här i efterhand förstår jag att det var 1700-talet, eftersom detta liv var efter Colombia).
Rösten talar: ”Landa nu på den plats där du bodde. Vad ser du?” Jag ser ner på mina fötter, små indianskor, liknande mockasiner. Läderkjol av något slag, svarta långa flätor på sidorna. Jag är flicka, endast 10 år gammal.
Jag ser hästar som omsluts av staket. Varför vet jag inte, men jag får en känsla av att det är en slags träningsplats, där vi tränar hästarna.
Jag ser ryttare längre bort. De kommer mot mig i full galopp. En ung, välkänd man kliver av och han kramar mig hårt, det var min bror. Min bror är den som lär mig allt, både om hästar och livet. Han tränar mig, och jag sitter på hästen men på en sadel. Fast vad jag vet så red väl indianer barbacka. Men jag ska inte analysera. Jag satt på en sadel och det finns säkert en förklaring till det. Kanske symboliserar sadeln något annat.
Rösten talar: ”Var bor du?” Jag flyttas genast vidare till ett stort tält. Jag vill gärna in till vänster i tältet, men det är som att den delen inte är för mig. Till höger skulle jag gå. Där ligger en färdig bädd och jag sätter mig ned. Min hand är full av små snäckskal, massor utav dem. Varför vet jag inte men jag lägger ut dem på min bädd. Sedan går jag ut från tältet igen.
Jag ser mig omkring, och jag omges av en rad olika människor. Jag får en känsla av att vi är en stor familj.
Rösten talar: ”Gå till en viktig punkt i ditt liv”. Genast slungas jag in i ett hav av hästar. Vi rider i full attack, som en slags hämnd att ta ut på vad andra har gjort mot oss. Jag är nu 25 år och jag drivs av en kraft. Jag är en stark kvinna. Jag strider för min sak och försvarar något. Vad det är vet jag inte, men det känns som att det har med hämnd att göra och att mina föräldrar är döda.
Jag är långt framme i fronten och strider och i fjärran ser jag eldslågor. Jag stred mycket i detta liv och jag stod högt i rang, att jag som kvinna kunde strida hade dåtidens män inget att säga till om, eftersom jag hade min bror som skydd. Det var ett arv från våra föräldrar, där far, innan både han om vår mor blev ihjälslagna, var hövding.
Rösten talar: ”Ta dig till ytterligare en viktig punkt i ditt liv”. Nu sitter jag framför en lägereld. Jag är gammal och har nu valt en annan väg i livet, den andliga vägen. Någonstans på vägen fick jag kontakt med andevärlden och arbetar nu med det.
Jag ser en stor björn i eldslågornas sken. Om det var mitt totemdjur då det vet jag inte. Men jag får en stark känsla av att det är just totemdjur jag är specialist på och jag har många anhängare som följer min väg, som även de önskar lära om dess yrke.
Rösten talar: ”Ta dig till själva dödsögonblicket. Vad dog du av och vem är där?”. Jag är gammal. Det står många människor runt omkring mig och de sörjer min själ. Många är anhängare men de flesta är familjemedlemmar.
Rösten talar: ”Vad tar du med dig i lära från detta liv?” Jag tar med mig den drivande kraft jag hade då, att stå på egna ben och lära mig att agera som den starka, stridande kvinna jag var då. Men även andligheten, snäckskalen, totemdjuren och de läkande kunskaper jag hade då. Det är vad jag tar med mig som lära, att finna min egen drivande kraft. Den kraft jag förlorade i barndomen, när mitt inre ljus slocknade.
MAN I UTAH
Eftersom jag fortfarande inte hade läkt från tiden i Colombia nödgades jag återigen gå ned i ett nytt liv, där jag skulle leva i tragedi. Jag klev ned igen, och detta var den information som kom till mig.
Det var en tid där jag levde i ensamhet, nästan i celibat, vilket jag vet att jag har gjort även i andra liv. Det var en sorgens tid och min själ kändes tung, eftersom jag fortfarande inte hade läkt från tiden i Colombia.
Jag är i detta liv en 39-årig man. Jag har precis gift mig och min fru är gravid. Jag är överlycklig att jag träffat en sådan vacker och frimodig kvinna. Hon hade lämnat sin familj från den södra delen av landet, för att leva med mig, i den västra delen av USA. Jag befann mig nämligen i Utah och året jag fick till mig var 1744.
Tragedin inträffade när min fru födde vårt gemensamma barn, där båda plötsligt dog. Och det var efter den dagen som jag blev otröstlig. Jag fick rådet att lämna gården och börja om någon annanstans. Men jag vägrade att lämna den plats som min fru älskade så, och där vi skulle växa tillsammans som en familj.
Det skulle kännas som ett stort svek mot henne, då det kändes som att det var mitt fel att hon dog. Det var ju jag som hade sått fröet, så att säga. Men hon glädjades åt barnet, vilket även jag gjorde, men med facit i hand skulle jag hellre ha varit utan. Dessutom var jag rädd att alla minnen skulle försvinna. Jag var helt enkelt för rädd för att släppa taget och gå vidare.
Så där gick jag runt. Plöjde åkern på dagarna, sålde det jag hade och stannade mest hemma. Jag åt, arbetade, vilade, och det blev inte mycket mer än så. Jag hade en häst och några grisar och jag försökte livnära mig på det lilla jag hade, och det var med nöd och näppe att jag överlevde.
Det var en mycket tung tid, och mitt hjärta läkte aldrig, eftersom jag valde att leva kvar i smärtans djupa vrå. Så även denna gång valde jag att ta mitt liv. Det blev helt enkelt för mörkt att bära runt på ensamheten. Jag hade ett gevär hemma och det var det jag använde. Jag tryckte av och plötsligt försvann all min inre plåga. Det var i alla fall vad jag trodde att det skulle göra.
Jag borde ha sålt gården och flyttat långt bort. Då hade jag kunnat börja om och finna mig en ny fru. Men i stället för att gå vidare valde jag att leva kvar i bitterhet över livet, och det mörker som ständigt drog in, trots avsaknaden av gardiner.
Det var efter detta liv som jag nödgades gå ner i ännu ett tragiskt liv, för att läka från mina tidigare liv, och det var då jag hamnade i detta.
Vad tar jag då med mig från detta liv? Jag tar med mig ensamheten. Att det kanske är därifrån denna känsla kommer, och som jag behövde läka. Men även att jag inte ska stanna kvar i smärtan, i mörkret, som jag gjorde då, utan gå vidare och släppa taget, vilket jag nu har gjort i detta liv. Men framför allt att förlåta mig själv, för all lidelse som jag har åsamkat min själ.
Jag hade nämligen under långt tid känt att jag haft en del förlåtande kvar att göra, i detta liv, innan jag blev helt klar med mitt grundarbete, men jag kunde inte förstå vad det handlade om. För jag tyckte att jag hade släppt taget om det mesta. Men efter detta liv, som ärkeängel Mikael hjälpte mig med, då först förstod jag vad det var. Det var mig själv som jag skulle förlåta.
Så även om min sorg och förtvivlan berörde livet i Utah var det ändå i mitt nuvarande liv som jag behövde processa den förlåtande delen, till vad jag inte hade orkat genomföra i mina tidigare liv. Därav var det också jag själv som påförde mig fler djupa, tragiska liv som följd på det.
Men samtidigt är ju lidelsen (tragedierna) där för att hjälpa oss att utvecklas. Den finns där som en länk mellan ditt gamla, ditt nuvarande och ditt framtida liv. Så utan lidelsen skulle jag inte vara där jag är idag.
Det var alltså de här liven som änglarna ville belysa, där alla på sitt sätt haft sin påverkan.
Avslutande ord:
Jag ser inte mig själv som ett offer på något sätt, för det som hände då. Varken i detta eller andra liv. Vi har nog alla, av alla tusentals liv vi har levt, levt ett liv där det kanske var du som misshandlade andra eller hade slavar. Detta vet jag inte, när det gäller mig själv. Men det kan var så, och skulle egentligen inte vara så konstigt.
Om vi ser tillbaka på vår historia, hur mycket krig och elände som vi har bakom oss, har vi nog alla någon gång levt ett liv där vi har varit den onda, så att säga, och tvärtom. Därför är det alltid utifrån våra tidigare erfarenheter som vi skapar nästa liv (i andevärlden), det vill säga vad du behöver gå igenom och med vem.
Gör det ont att höra? Vi förstår, men det är så det är. Och den enda anledningen till att vi nämner detta är för att vi hoppas att det ökar förståelsen, för din egen situation, vilket vi hoppas gör det lättare så att du kan ta dig igenom och läka från din karma. Och glöm inte, karma är inget straff. Karma finns där för att vi ska lära. Och alla har karma, så du ska inte känna dig ensam, för det är du inte.
Nu kanske det låter som jag bara har levt i tragedi, men så är det inte. Det skulle inte själen utvecklas av. Naturligtvis har jag även levt många liv som gått i glädjens tecken. Men för att alla pusselbitar ska läka helt, behöver alla bitar också falla på plats. Därav behöver vi läka från tiden som varit, oavsett om det är en liten eller stor tragedi, allt är av betydelse. Hur skulle annars tavlan se ut, om det fattades en bit? Nej, så kan vi ju inte ha det (ler).
Så ni ser, allt är inte helt svart. Men att vi valde just de här liven grundar sig i att det var just de jag behövde möta, för att kunna processa mig igenom tiden från Colombia. Så att jag kunde förankra mina läror. För desto mer du läker och förankrar i ditt jordeliv, desto mer kan du klättra vidare i andevärlden.
FÖRANKRA
Här står vi nu, Nikodemus, Sankt Olof och jag, och många fler. Efter många turer har vi nu äntligen läkt från tiden från Colombia. Det var då ännu en pusselbit föll på plats. Det var en tid jag mindes, för det var en tid där tårarna forsade ut, av den enorma lättnad, tacksamhet och glädje jag kände just den dagen, att vi tillsammans äntligen lyckades besegra livet i Colombia. Och vi kan nu förankra ännu en lära.
Nikodemus berättar för mig:
I det här livet har du inte enbart lärt dig att vända på din situation, du har även utvecklats vidare till än mer insikt än vi någonsin kunde drömma om, vilket har påverkat din själsliga utveckling positivt. Det vi behöver göra nu är att vi förankrar våra läror.
– Varför behöver vi förankra oss, frågar jag min far?
– För att din själ ska växa, inte enbart i ditt jordeliv utan även här i andevärlden, behöver vi förstå och verkar efter människans och andevärldens bästa vapen, kärlek, där egot inte når. Det är nämligen detta som är det ultimata i livet, anser vi. Att nå kärlek både till oss själva och andra.
Men innan vi kommer dit behöver vi först rannsaka oss själva och lära från det som inte är kärlek, för det är det själen växer av. Om själen inte utvecklas, då fyller den inte det syfte som följer med när den skapades från första början, att leva och lära och att leva efter kärlekens låga.
Vi ska förklara:
Det blir nämligen svårt för själen när den liv efter liv ges möjlighet till förändring, men ingen förändring sker. Då tappar vi syftet med vår existens. Därav behöver vi nå tidigare liv, så att vi kan läka och lära från dem. Om vi lär och växer i vår uppgift och börjar förstå vikten av att införskaffa oss ny kunskap, då finns det oändligt med möjligheter, så att vi kan fortsätta vår utveckling även här i andevärlden.
– Vad händer, om vi inte gör färdigt hela processen, vår utveckling?
– Lugn, det är ingen fara. Ni tar det i den takt ni mäktar med. Det vi varken hinner eller orkar utveckla nu kan vi lära i nästa liv. Här önskar vi endast ge en förklaring till hur själen utvecklas, för att den ska nå den högsta läran.
Om du inte gör färdigt hela din lära och det finns några pusselbitar kvar innan du kan förankra dig, då kan du alltså välja att fortsätta din utveckling i nästa liv. Men om du gör färdigt din lära i det här livet, och fullgör hela din utbildning som en examen på ett universitet, då kan du fortsätta din lära även i andevärlden.
– Kan vi inte fortsätta och förankra våra läror i andevärlden?
– Vi kan inte förankra oss i andevärlden, Ulrika, eftersom all kunskap som vi samlar på oss på jorden behöver vi även slutföra på jorden, då vi inte har jordens konsekvenser i andevärlden, som lidelse eller rädsla. Därför behöver vi ibland gå ner i ett nytt jordeliv och nå samma lära igen.
– Hur gör vi när vi förankrar oss?
– Det finns två viktiga aktörer som vi behöver ta hänsyn till, när vi förankrar oss. Den ena är hur vi rotar oss. Den andre är hur vi förankrar oss genom de fyra T:na. Vi inleder med hur vi rotar oss.
När vi förankrar oss då rotar vi oss med fötterna, det vill säga det chakra som binder oss samman med moder jord. Det är nämligen här vi finner vår grundliga (stabila) tillvaro, och det är här vi börjar resan mot ett bättre liv. Det vill säga när vi förstår vikten av att stå stabilt, då förstår vi också hur allt hänger samman med även våra övriga chakran.
Det är nämligen så, om vi inte har en stabil grund att stå på kan det utgöra en fara för även våra övriga chakran, speciellt när vi gör en förändring som denna. Det vore som att bygga ett hus utan grund, sedan fyller du insidan med både kärlek och fina saker. Men hur mycket du än dekorerar kommer huset så småningom att falla, eftersom grunden inte är stabil. Således behöver vi förankra oss, innan vi går vidare, så att vi står stadigt när vindarna tar i.
Exempel: Har du svårt att säga nej, träna då på det. Sedan när en situation dyker upp som du inte vill var delaktig i, säg nej. Har du svårt att ta konflikter. Träna och läs om konflikthantering. Hamnar du sedan i en konflikt, gå inte därifrån, ta konflikten, möt känslan till varför du har svårt att hantera konflikter. Då förankrar du dina läror, sätter dem i bruk.
Nu kanske ni bättre förstår varför vi inte kan förankra våra läror i andevärlden.
Nästa steg innebär att vi förankrar oss genom de fyra T:na:
TRO – TILLIT – TÅLAMOD – TANKE.
- Tro på dig själv, då kommer du långt.
- Ha tillit till dig själv, att du kan förändra.
- Inse att det tar tid, ha tålamod.
- Det är genom tankens kraft som du förändrar.
Det är detta vi vill att ni gör. Och glöm inte att ta en känsla, en situation, i taget, och förankra den. Sedan kan det naturligtvis ta tid, därav tålamod. Därför är det viktigt att vi slutför en del, innan vi går vidare till nästa. Det är nämligen detta som är det viktigaste, när vi förankrar våra läror. Annars blir det som att säga förlåt fastän vi inte menar det, och om vi gör det då får det inget fäste.
När vi förstår vikten av dessa fyra element, då förstår vi också hur ganska lätt det faktiskt är att förankra sig i livet.
Förankring innebär alltså att befästa något, så att du kan utvecklas vidare. Det är nämligen längs vägen som du finner ditt livssyfte. Och har du inte funnit ditt livssyfte än, kan det bero på att du behöver förankra dig först. Men oroa dig inte, det kommer. Allt har en mening.
MIN EGEN FÖRANKRING
Genom att jag nu har gjort klart den största delen av min personliga resa, kan jag nu förankra (plantera) allt jag har lärt mig, vilket vi gör genom denna bok.
Det är alltså denna bok som blir vår första gemensamma förankring. Det vill säga alla känslor som jag fick möta och processa i skogen har jag även under resans gång satt i bruk. Sedan finns det fortfarande en och annan känsla som jag behöver se över, men det tar vi allteftersom (efter det skrev vi ytterligare en bok som blev vår andra förankring).
Men inte bara det. Genom att jag även nådde och processade några av mina tidigare liv, kunde jag även förankra dem i detta liv. För det var livet i Colombia som låg som en bromskloss, för min själsutveckling. Men genom att jag nu har tagit mig igenom det, har jag äntligen frigjort mig från den tiden så att jag nu kan fortsätta att växa i tid och rum.
Utöver det fann jag även ännu ett livsuppdrag, som Nikodemus och jag är här för att göra.
När jag traskade runt i skogen, och försökte bejaka mitt inre, startades ytterligare en process. Det var en process som jag inte var beredd på då, och det var den om att vi även skulle läka vår släkts historia, och lösa upp de karmaband som sedan länge har förankrat vårt släktled. Och det skulle visa sig, att det blev ett mycket djupare arbete att göra än jag trodde från början. Då vi inte bara fann det största hindret av de alla förnekelse, utan jag fann även flera mördare och andra hemskheter som vi har dragit på oss genom sekler.
(Men om du tillhör min släkt, oroa dig inte. Det är ingen fara. Alla släktled har sina hemskheter som de behöver processa, så det är inget ovanligt heller. Speciellt, och som vi nämnde tidigare, med tanke på den historia vi alla har bakom oss, med krig, fattigdom, sjukdomar, slaveri med mera).
Därför, innan vi kan gå in i den nya tidens historia, behöver vi först frigöra oss från den gamla, och det är det arbetet som Nikodemus och jag har gjort tillsammans, med stöd och hjälp från alla de vi har runt omkring oss, i andevärlden.
Vi förklarar vidare:
Som vandrande jordängel är jag även här för att läka generationer av förnekelse, som många av oss bär på. Och genom att öppna upp mitt eget sårade inre, och sedan dela det med andra, exempelvis genom denna bok, då läker vi samtidigt 11 generationer tillbaka i tiden.
Därför pratar vi öppet om det som hände, inte för att döma, utan endast för att öppna upp en förståelse och sluta blunda för det som har varit. Det är nämligen viktigt att vi gör det, eftersom det är det enda sättet att läka på. Att våga tala om tiden som varit, så att vi kan läka och komma vidare.
En del processer går även längre tillbaka än så, då vi även har rotat i ett rike som befann sig på jorden redan innan romarriket. Det var en mycket speciell tråd som vi behövde läka, för det var den som drog isär oss från första början. Således var det också den vi började med. Det var nämligen här som den oälskade, oönskade, känslan befann sig redan på den tiden, och det var också den jag nådde i skogen (Således var jag tvungen att verkligen arbeta djupt).
Den tråden har vi nu i stället fyllt med kärlek och gemenskap, för våra framtida barn att traska vidare i.
Det är bland annat detta vi har arbetat med under många år, att frigöra oss från de band som vi har burit på från många generationer tillbaka. Där i ligger även, högmod, rädsla, ilska, förtvivlan och förnekelsen som kommer från farmors sida och så vidare.
Däri ingår även: Att sluta förneka, börja se sitt eget agerande, processa sitt eget trauma och att vi börjar se historian för vad den är (att det kanske var meningen att allt detta skulle ske, så att vi kan läka och komma vidare) och så vidare. Inte att leta efter någon att skylla på.
För detta handlar inte om att döma andra själar, för vad de gjorde i sitt liv. Detta handlar om ett fördjupat släktarbete, där vi tar bort de energitrådar som har suttit kvar sedan flera generationer tillbaka, exempelvis från tiden när det var accepterat att aga både sin fru och barn.
Vi har även tagit bort fördomar, därav kommer många i släkten inte längre att nudda det ämnet i framtiden, utan i stället se varandra för vad vi är och respektera det likaså. Därav har vi frigjort mycket utrymme, säger änglarna, för våra framtida barn (inom släkten) så att de kan vandra i frihet och kärlek tillsammans. Således kommer några från min släkt att börja söka andra från samma sida, där vi börjar knyta an till varandra igen.
Det är denna förening som vi nu har öppnat upp, och ligger öppen för våra framtida barn att gå in i.
Vi behöver inte nämna mer, utan det mesta vi berör i boken är det vi har arbetat med. Således har det har varit ett oerhört svårt och tungt arbete, men som vi nu äntligen är klara med. Jag vet att det även kommer att påverka andra positivt, även om många inte är införstådda i allt det arbete vi gör bakom kulisserna (Det var också detta som gjorde att min personliga resa tog fem år, plus de två första åren in på min mediala utveckling).
Så ni ser, om du letar efter en syndabock, inom din familj eller någon att anklaga i detta liv, då får du det svårt. För det här handlar inte om vad personer har gjort här och nu. Det handlar om vad själar har gjort i generationer tillbaka, som vi sedan bär med oss in i våra liv, som vi sedan sprider vidare till våra barn. Och eftersom beteendena kommer så långt som från den 11:e generationens tid (kan vara ännu längre tillbaka) som vi säger i andevärlden. 11 generationer tillbaka i tiden, som vi säger på jorden, blir det svårt att hitta en syndabock.
Då kanske en del undrar: Hur kan en enda själ läka ett helt släktled? Det kan vi inte, utan det handlar om att vi genom vårt arbete försöker öppna upp för fler positiva förändringar. Att vi sprider våra kunskaper vidare både till vår egen släkt och andra, så att de i sin tur kan läka sitt släktled och så vidare (sen är det upp till var och en vad man gör med sin del).
Det finns nämligen miljontals ljusarbetare runt om i hela världen som arbetar i samma syfte, att lösa upp våra släktleds karmatrådar, så att vi i framtiden kan leva i fred och kärlek med varandra. Men för att kunna göra det behöver vi först läka från tiden som varit, och det är detta som har varit vårt arbete.
Således handlar det om att synliggöra, säger änglarna. Att synliggöra vad som egentligen ligger bakom allt, och inte döma andra för vad de gjorde eller gör i detta liv, eftersom det är ett beteende som ligger så långt tillbaka i tiden att det helt enkelt är omöjligt att belasta någon för vad de gjorde eller gör, vilket inte heller är vårt syfte.
Av den anledningen är det viktigt, för flera generationer tillbaka, att vi vågar lyfta fram frågan, möta dåtiden och berätta vad som egentligen hände och hur vi tillsammans kan läka från tiden som varit. Att förena oss, i stället för att klandra andra för det liv vi lever idag.
Samtidigt är jag, precis som vi alla är, en fri själ. Därför tillhör jag varken någon eller något, och är också det som gjorde att jag nu har valt att släppa taget om allt gammalt (vår gamla blodslinje) och i stället kliva in i en ny värld (vilket vi inte kunde göra förrän vi var klara med vår släkthistoria). Således kommer Nikodemus och jag att nu gå tillbaka till den värld där min själ började sin resa, till Andromedas rike. Och det är då Sahiri som blir min ledsagare. Så, äventyren fortsätter (ler).
Tack för oss, Ulrika och Nikodemus
Copyright
Ulrika Skog 