PROVLÄS – MIN RESA MED KUNG PETRO

KAPITEL 1

NÄR ALLT ÄNNU VAR MÖJLIGT

ORIONS STJÄRNKONSTELLATION

Vi lämnar stjärnans inre, och rymdens vidder öppnar sig åter omkring oss. I fjärran ser jag en mäktig stjärnkonstellation lysa upp mörkret. Vi tar oss dit, men utan att jag är beredd övergår vi till en annan tidszon och befinner oss i en annan del av Orion. Allt förändras omkring oss; stjärnorna ser annorlunda ut och luften känns tyngre. Min själ nås av en stark oro, men ändå inte. En viss osäkerhet når mitt inre.

Vi svävar fram till stjärnkonstellationen. Nu finns det många stjärnor här, men de flesta är fortfarande små – som små diamanter utspridda över en mörk duk.

— Vi växer oss större, säger en av stjärnorna med en lugn och bestämd röst. Vi har precis börjat vår resa. Det är här Betelgeuse kommer att skapas, det är där de så småningom kommer att landa.

— Så ni känner till det som kommer att ske? frågar jag.

— Vi vet att vi kommer att agera ljus i en mycket mörk tid. Det ni kommer att ta tillbaka i framtiden – annars skulle Orion förbli en mörk värld. Vi är alltså skapade för att stå starka i mörkret och inte låta oss vilseledas av andra kroppar, de som är svagare. Men först behöver vi växa oss större, det är ännu långt dit.

En annan stjärna, som lyser starkare än de andra, bryter in i samtalet.

— Vi har alla våra roller att spela, säger den med en djup och resonant röst. Jag har sett många tidsåldrar komma och gå, och varje gång har vi funnit styrka i vårt ljus. Vi måste fortsätta att lysa, oavsett vad som händer.

Vi tackar stjärnorna och fortsätter resan. Framför oss uppenbarar sig en annan stjärna – stor och lysande. Den lyser starkt och dess sken sprider sig över rymden som en mäktig flamma.

— Det är jag som kommer att landa och skapa bältet i Orion, säger stjärnan med en röst som ekar genom rymdens tystnad. Som en mäktig flamma ska jag sprida mitt ljus över hela området, så att varje stjärna kan hämta kraft från mitt inre ljus. Jag placeras i mitten och alla stjärnor når mig där. Då kan vår kraft aldrig dö ut, trots krig och elände. Det är detta som är mitt uppdrag. Människan kommer senare att döpa mig till Alnilam.

Rymden omkring oss är fylld av ett mjukt, blått sken som reflekteras från stjärnans yta. Det är en fridfull och samtidigt mäktig syn. Stjärnans ljus pulserar långsamt, som om den andas, och varje puls skickar ut vågor av energi som får de omgivande stjärnorna att glimma till.

— Så du ser, fortsätter stjärnan, att stå emot ondskan är mitt uppdrag – annars skulle hela denna del av Orion gå under. Det var därför Gud valde ut våra kroppar, eftersom han visste att vår kraft var tillräckligt stark.

KAPITEL 3

NÄR VÄRLDEN SLETS ITU

AVYON – NÄR PARADISET TYSTNADE

Tystnaden i templet slits plötsligt sönder – vi kastas rakt in i ett öronbedövande dån. Himlen spricker upp i blodröda och orangea stråk när dragonernas svarta skepp bryter igenom molntäcket. Ljudet är så kraftigt att marken skälver under våra tassar, och hela skogen tycks hålla andan. Luften fylls av en stickande lukt av bränt, och ett tryck mot bröstet gör det svårt att andas.

Dragonernas reptiliska kroppar slingrar sig ner från skeppen, fjällen glänser i eldskenet och deras ögon glöder av hat och hunger. Deras vapen sprutar frätande eld som förvandlar mossan till svart aska och får blommorna att vissna på ett ögonblick. Marken kokar, och det känns som om själva planeten gråter.

Jag hukar bland buskarna, pälsen reser sig av skräck och varje muskel i kroppen är spänd. Tuk´ dam trycker sig tätt intill mig, hans öron bakåt, blicken fylld av ren fasa. Jag känner hans hjärtslag slå vilt mot min sida. Runt oss exploderar naturen i panik – fåglar skriker, smådjur rusar för sina liv, och vinden bär med sig doften av aska och förtvivlan.

Dragonerna visar ingen nåd. De sliter lyranerna i stycken, deras blod färgar mossan röd. Några lyraner försöker slå tillbaka, men det biter inte på dragonerna. Jag ser vänner falla, hör deras sista skrik blandas med ljudet av brinnande träd och dragonernas väsande skratt. Marken är hal av blod och aska, och varje andetag bränner i lungorna.

Några försöker gömma sig men dragonerna är skoningslösa. De jagar oss genom snåren, deras klor river barken från träden och deras käftar sliter sönder allt i sin väg. Jag ser en liten lyranunge fastna i ett snår – innan jag hinner reagera sliter en dragon den från marken och river den i stycken. Skriket ekar genom natten och får mitt hjärta att brista. Jag vill springa fram, men benen bär mig inte.

Kål´ ha, vår son, leder en grupp yngre lyraner mot en bäck, men dragonerna är för många. En av de största dragonerna avfyrar ett vapen mot Kål´ ha. Jag ser hur hans kropp splittras i ett bländande ljussken. Jag skriker hans namn, men min röst försvinner i kaoset. Tuk´ dam ryter av förtvivlan, men vi är maktlösa. Elden sprider sig genom skogen, röken sticker i ögonen och paniken växer. Allt omkring oss är rörelse, skrik, eld och död. Vi är för få, för svaga mot deras överväldigande styrka.

Natten känns oändlig, fylld av kaos och förtvivlan. Men till slut, när gryningen kommer, har allt förändrats. Skogen är tyst och död. Marken är svedd, träden nedbrutna till kolsvarta skelett, och många av oss ligger kvar – skadade eller döda. Jag håller Tuk´ dam i handen, tårarna rinner längs min kind. Kål´ ha är borta. Allt vi älskade har förvandlats till ruiner. En gång porlande bäckar är nu fyllda av aska och blod, och vinden bär med sig en sorg som aldrig tycks ta slut.

KAPITEL 7

MÖRKRETS ÄTT

GROBBLERNA

Grobblerna var varelser med långa, muskulösa lemmar och kraftiga ben och armar. De var så starka att de kunde slå sig igenom även de mest svårgenomträngliga hinder. Händerna var lika grova som resten av kroppen, med fingrar som spretade mer än hos människor.

Deras ansikten var grova och kantiga, med kindben så markerade att de liknade timmerstockar – något som gav dem ett hårt och obevekligt uttryck. De saknade hår, men deras breda panna förstärkte det hotfulla intrycket.

Ögonen var stora, svarta och intensiva, utan ögonfransar, vilket gjorde deras blick ännu mer skrämmande. Läpparna var tunna, nästan obefintliga, och halsen kort och kompakt. Huvudet satt nästan direkt på axlarna, vilket gav dem ett robust och orubbligt utseende.

En del av dem var mörkgrå, nästan svarta, som om de hade stigit upp ur askan. Vissa grobbler brukade säga att detta gav dem extra karaktär. En av dem log stolt åt sin mörka hudfärg och sa: ”Det är inte många kvinnor som säger nej till detta”, medan han pekade mot sig själv med ett hånflin på läpparna. De var självsäkra och hade en attityd av oövervinnlighet, vilket även deras kvinnor delade.

Ju mörkare färg, desto fler kvinnor drogs till dem. Varför vet vi inte riktigt, men det verkade finnas en psykologisk förklaring bakom detta. När de stärkte sitt självförtroende genom sin nästan svarta hudfärg utstrålade de mer status, vilket kvinnorna drogs till.

Deras högsta ledare – han som stod i direkt kontakt med Lucifer – var en imponerande figur, både fysiskt och mentalt. Med en kropp som var ännu mer robust och en närvaro som kunde få vem som helst att darra, styrde han med järnhand. Hans ögon glödde av en ondskefull kraft och en obeveklig vilja att segra. Han var hänsynslös och låg alltid ett steg före sina fiender. Under hans ledning blev de en oövervinnerlig kraft, fruktade av alla som stod i deras väg.

Grobblernas verkliga makt låg inte bara i deras fysiska styrka. De hade också en unik förmåga att skapa själsliga tunnelsystem – vilket vi kommer till längre fram – osynliga vägar genom vilka de kunde påverka och ta sig in i andra varelsers inre världar. Genom dessa själsliga tunnlar kunde de kringgå både yttre och inre försvar, sprida rädsla och manipulera tankar och känslor hos dem de ville kontrollera. Det var ofta genom dessa dolda vägar som grobblerna lyckades ta sig in på platser och i sinnen där de annars inte hade haft tillträde.

KAPITEL 11

NÄR TIDEN BÖJDES

TIDSDÖRRAR OCH ILLUSIONER

Monumenten blev därmed en grund – en brygga mellan det fysiska och det själsliga, där verklighetens gränser kunde tänjas. För att möjliggöra detta använde grobblerna så kallade tidsdörrar: portaler som öppnade vägar mellan olika tider och verkligheter. När någon passerade genom en sådan tidsdörr kunde själen inte bara förflytta sig i tid och rum, utan även påverka och förändra själva verkligheten på platsen dit den kom.

Det är här illusionerna kommer in. I det här fallet är illusioner de förvrängda verkligheter som uppstår när någon har använt en tidsdörr och därmed manipulerat händelser, platser eller till och med hela tidslinjer. Med andra ord är tidsdörren själva verktyget eller ingången, medan illusionen är effekten – det som skapas eller upplevs i verkligheten efter att tidsdörren har använts.

Genom att använda tidsdörrar kunde grobblerna alltså inte bara resa mellan olika epoker och dimensioner, utan också skapa illusioner – förvrängda verkligheter där det blev svårt att skilja sanning från lögn. På så sätt kunde de manipulera både händelseförlopp och upplevelser, vilket gjorde deras makt nästintill obegränsad.

Jag känner hur luften omkring oss tycks dra ihop sig.

— Kom, säger han mjukt. Jag vill visa dig en tidsdörr, så att du själv får uppleva den.

Vi lämnar monumentet bakom oss och kliver tillbaka in i tunnelsystemet. Vi rör oss allt längre in, och efter en stund anar jag något skimrande längre fram i mörkret. Ljuset pulserar svagt, som om det väntar på oss.

— Det är en tidsdörr, säger Petro.

Mitt hjärta bultar av spänning och nervositet när jag närmar mig den mystiska öppningen. Jag vill undersöka den närmare. Hur har denna ingång kunnat skapas mitt i ett tunnelsystem? Hur kan allt hållas samman?

Precis vid ingången känner jag en kall kår längs hela ryggraden, ett obehag som jag inte kan placera. Jag stannar upp, osäker på om jag verkligen vågar fortsätta. Är det bara min fantasi, eller finns det verkligen något där bakom dörren? Känslan är mycket otäck – som om något osynligt väsen vakar över platsen.

Men jag vet att de inte kan skada mig, så jag fortsätter. Jag öppnar dörren och hamnar mitt i ett slagfält. Rök och damm fyller luften, och ljudet av metall som krockar mot metall ekar i mina öron. Det är en skrämmande syn. Från marken stiger tjock rök, och i fjärran hörs dova explosioner och skrik som blandas med dånet från striderna. Marken är täckt av trasiga vagnsdelar, förvridet metallskrot och rester av avancerade vapen. En tung doft av aska och blod hänger i luften. Jag tar ett djupt andetag och känner hur röken svider i halsen.

KAPITEL 14

DEN FALLNA VÄGEN

AVUNDSJUKANS PRIS

Männen, som inte bar samma andliga förmågor, började med tiden känna sig mindre betydelsefulla. De kunde inte förstå varför de inte ansågs lika viktiga. Men så var samhället strukturerat och de som protesterade förstod inte alltid vikten av att acceptera och växa tillsammans trots olikheter. Om de hade haft en djupare förståelse för denna symbios hade historien kanske sett annorlunda ut.

Männen sa: ”Efter att ha levt i skuggan av våra kvinnor i århundraden är det nu dags för oss att kliva fram.” De kände sig förnedrade, men det var som det var på den tiden, och allt hade sin mening. Männen var inte byggda för den andliga kopplingen; de saknade den inre förståelsen och mjukheten. Detta var något som skulle utvecklas med tiden, men de hade varken tålamodet eller förståelsen för att göra det.

Istället började de ta prover på kvinnorna och försökte få dem att avslöja sina hemligheter. De förstod nämligen inte hur universum och själen fungerade på samma sätt som kvinnorna, eftersom det var en medfödd förmåga som inte kunde läras ut. Männens frustration och ilska växte för varje misslyckat försök. De var fast beslutna att gå till botten med detta, och kvinnorna kände sig allt mer utsatta och rädda när männen fortsatte sina försök.

Gud tittade fram från himlen, omgiven av ett mjukt, gyllene sken som spred sig över landskapet. Han sa med en röst som ekade genom de tysta dalarna:

— De förstår verkligen inte, men för att de ska förstå behöver vi låta allt få utspela sig på plats.

Männen sjönk allt djupare ner i sitt hat mot sina kvinnor. Deras hjärtan var fyllda av mörker och bitterhet, och de gjorde allt de kunde för att förnedra dem, precis som de själva hade blivit förnedrade. De började våldta sina egna, en handling de ansåg vara det enda sättet att verkligen förnedra kvinnorna, eftersom deras ord inte längre nådde fram. Kvinnorna, som en gång hade varit deras jämlikar, blev nu offer för deras vrede.

Till slut gick det så långt att de till och med dödade sina egna kvinnor. För som de sa: ”De ska bort och all universums makt kommer då att ligga i våra händer”. De tänkte inte på konsekvenserna av sina handlingar, som vem som skulle föda deras barn. Men de fortsatte, drivna av en blind vilja att utplåna kvinnorna från sin värld.

KAPITEL 18

NÄR TEMPLET KALLAR

DEN KANTRANSKA ELITEN

Något känns helt plötsligt fel. Jag ser mig omkring och hör röster som ekar genom de stora, tomma salarna i templet. Väggarna, täckta av uråldriga inskriptioner, verkar viska tillbaka. En känsla av oro och mystik fyller luften, och varje andetag känns tungt.

— Det är kantranerna, säger Petro allvarligt.

Stora, starka varelser marscherar in genom de massiva portarna. Deras närvaro får luften att vibrera av hot, och varje steg de tar ekar mot det kalla stengolvet. Skuggorna de kastar sträcker sig långt, slingrar sig över golvet som om de försökte gripa tag i allt levande omkring dem.

Dessa varelser liknar inte de fysiska kantraner vi tidigare mött. De är mer som vandrande, onda men ändå neutrala soldater, insvepta i ett mörker som tycks sluka ljuset omkring dem. Deras rustningar, smidda av tunt men hårt järn, sveper över axlarna och gnistrar svagt i det dämpade ljuset. Långa silverstrimmor hänger från deras ben och vajar för varje steg, vilket skapar ett nästan hypnotiskt, oroande mönster.

Deras grova munnar och strama hållning ger dem ett vagt hotfullt utseende, och deras långa kroppar rör sig med en skrämmande, nästan djurisk smidighet. Stoltheten över vilka de är syns i deras självsäkra gång, som om de vet att ingen kan mäta sig med deras styrka.

I deras händer blänker långa, smala stavar av metall – vissa håller dem hårt, som om de när som helst kan användas som vapen eller för att mana fram något okänt. Stavarna är dekorerade med mörka symboler som tycks röra sig i skuggorna.

Längst fram går någon som utan tvekan är deras ledare. Hans rustning är ännu kraftigare och grövre, täckt av mörka, inristade tecken som ser ut att glöda svagt. Han är inte lika långsmal som de andra; hans massiva lår och framåtlutande axlar ger honom en hotfull, nästan monstruös siluett. I hans högra hand håller han ett tungt, svart järnspjut vars spets är formad som en klo. Spjutet släpar ibland mot golvet och lämnar djupa rispor i stenen, som ett varnande tecken för alla som vågar trotsa honom.

Hans blick sveper över rummet, kall och oberörd, och det är som om själva mörkret drar sig undan där han går fram.

En isande rädsla griper tag i mig när jag möter deras tomma blickar. Jag vill skrika, men min röst fastnar i halsen.

KAPITEL 19

KRIGETS MINNE

THROMADERNAS KRIGSMUSEUM

Vi går in i byggnaden, och det känns som om vi slungas tillbaka till den tid då allt hände. Atmosfären är tung av minnen och varje hörn av rummet viskar om det förflutna. Luften är fylld av doften av gamla maskiner, kläder och en svag doft av mynta från det tillhörande kaféet.

— Det finns olika avdelningar här, säger Kazandra stolt och småler. En sektion är tillägnad personliga skildringar från dem som levde under kriget. Här kan besökarna läsa dagboksanteckningar, brev och andra dokument som ger en inblick i de känslor och upplevelser thromader hade då.

Det finns även holografiska presentationer där skådespelare gestaltar dessa berättelser, vilket gör historien levande på ett sätt som få andra museer kan.

Bland de mest imponerande sektionerna är den som visar de bevarade krigsmonumenten. Här kan besökarna se autentiska vapen, uniformer och andra föremål som användes under kriget. Det finns även detaljerade modeller av slagfält och interaktiva skärmar som ger en djupare förståelse för de strategier och taktiker som användes.

Jag ser mig omkring; en våg av nostalgi sköljer över mig. Där står de: alla maskiner vi stött på under våra resor, alla vapen som en gång avfyrats av soldater med hat i blicken. Kläderna, nu något slitna och blekta, bär fortfarande spår av sina forna färger och konturer.

— Det var något speciellt med våra kläder under kriget, säger Kazandra med en röst fylld av nostalgi. Uniformerna förändrades visserligen genom åren, men en sak bestod: grundfärgen var alltid den mörkblå med silvervingar.

De bar silverstövlar som var lika mjuka som sammet men samtidigt starka och hållbara. Det var ett specialtillverkat tyg som inte bara var temperaturhärdigt, utan också kunde anpassa sig efter omgivningens temperatur, vilket gav en känsla av ständig komfort oavsett väder.

Detta innovativa material användes inte bara i stövlarna utan även i andra delar av uniformen för att säkerställa soldatens välbefinnande. För de thromadska soldaterna var det nämligen av yttersta vikt hur de var klädda. Deras uniformer gav dem en känsla av styrka och självförtroende.

Den thromadska soldaten bar också olika symboler som skulle belysa vår kraft och vår tro på en bättre framtid. Symbolerna valdes noggrant ut för att representera våra värderingar och användes vid olika ceremonier och ritualer för att stärka moralen bland soldaterna.

Därför hade vi silvervingar på ärmarna – en del på bröstet. Vingarna stod för fred och silver för styrka. Än idag känner jag en djup stolthet när jag ser vingarna – de påminner mig om vår styrka och vår dröm om fred.

Copyright