En text vi skrev tillsammans änglarna och jag genom automatskrift. Då min förvirring var stor, mitt inre sökande likaså.
Min mediala förmåga tog fart efter det att jag hade kommit en bra bit in på min personliga resa.
En medial förmåga som jag inte ens visst fanns, eftersom min rädsla hade täckt över den, min barndomsrädsla. Men där, under allt, fann jag mig själv, där fann jag min automatskrift! Den jag använder när jag kommunicerar med andevärlden.
Så, visste jag, innan jag påbörjade min personliga resa, att jag hade en medial förmåga? Nej!
Visste jag att jag kommer skriva böcker med våra änglar i framtiden, genom automatskrift? Nej!
Har jag längtat efter att även jag hade en andlig öppenhet? Nej!
Har jag längtat eller sökt efter att arbeta som ett verkande medium? Nej!
Det var något som bara kom av sig själv, allteftersom jag arbetade med mitt inre och läkte dess förgångnas fotspår.
En ny utveckling tog fart.
En ny förståelse för hur allt hade varit.
Det var alltså det som jag var tvungen att nå först, innan min mediala förmåga kunde ta fart och påbörja sin resa, ut mot världen, ut mot mig själv.
Därför använder vi nu min automatskrift för att försöka hjälpa de, som också har levt ett liv utanför samhällets portar, där deras själar också har plågats av en inre skräck, för en förändring, för livet i sin helhet.
Så även om jag varken har längtat, eller sökt efter, en medial förmåga så befinner den sig här nu i mitt inre, och har blivit en självklar uppgift både för min själsliga far och mig. En livslära som min själ åter har väckt till liv. Det vill säga att få läka från det förgångna. Att få växa i både tid och rum.
Men det som verkligen väckte upp min hunger, och fick mig att fortsätta min svåra resa, var kärlek. En kärlek till Jesus. En längtan efter den sanna kärleken. Den jag har sökt efter hela livet men varken fann eller vågat öppna upp. Den som jag, när jag och mina klasskamrater konfirmerade oss, inte vågade öppna upp.
Ord jag hörde (Ej från mina klasskamrater): ”Äsch, du vill bara ha presenter!”. Suck, alltid detta omkullkastande utav mina inre känslor! De jag inte själv vågade visa, utav rädsla att bli hånad, utav rädsla att inte bli omtyckt. Min självkänsla som var så låg att inte ens den mest kärleksfulla gest kunde nå fram till min inre öppenhet, att våga öppna upp min inre sanning.
Men när jag vågade visa andra min sanning, min sanna kärlek. Den som är jag på riktigt, i mitt inre djupa jag, då vågade min kärlek till Gud även träda fram.
För det var den känslan jag hungrade efter, inte min andliga öppenhet. Det var kärlek jag sökt efter, inte min andliga öppenhet. En kärlek jag alltid har sökt efter men som jag aldrig fann.
För när jag fann fler bitar av mitt inre jag blev jag så överlycklig. Inte över min mediala förmåga, utan att jag äntligen fick en möjlighet till att kunna förändra mitt liv. Att äntligen finna mitt inre jag, och äntligen få leva ett liv utan min själs plågor. Att jag äntligen skulle få möta andra sårade själar, där livet inte burit annat än smärta och sorg. Det var vad jag trodde i alla fall.
Jag träffade nya människor, och trodde att jag skulle få möta samma kärlek där. Att få möta människor som är precis som jag. Som också har hungrat efter den saknad av kärlek, inte ett medialt inre. Att få möta mer utav den villkorslösa kärleken som jag fann med våra änglar.
Men avundsjuka kom på tapeten, jag kände allt i mitt inre. Så som jag alltid gör, och den har aldrig fel. Den klängde sig fast och återigen sårades min själs tomhet. Ett tomrum som behövde fyllas. En hjälp att sträcka ut en hand och försöka fylla ett tomt inre, som så länge har sökt efter kärlekens låga.
En kärlekslös tävling. En ständig strävan att alltid vara den som kan eller vet bäst. Jag orkade inte!
Jag lämnade de ställen där vi träffades. För den kärlek jag sökte, fanns ändå inte där. Den jag dagligen möter hos mina änglar, min Jesus, min Gud. Jag stängde in mig igen, långt in i garderoben gick jag. Den garderob jag så länge levde i, bakom kulisserna, och gjorde allt jobb åt andra.
Man är avundsjuk på resultatet av mitt hårda gedigna arbete, inte resan!
Jag förstod inte. Jag återgick till min villkorslösa kärlek jag har med mina änglar och min Jesus. Den sanna kärlek. Den jag önskade nå, för att orka leva kvar i denna ibland brutala värld.
Det var alltså kärlek som öppnade upp min mediala förmåga. Den äkta, den jag har längyat efter i hela mitt liv. Det är den vi använder änglarna och jag, när vi arbetar tillsammans. Inte avundsjuka, inte negativitet, bara kärlek.
I stället lyfter vi varandras själar, i den grupp jag tillhör i amdevärlden. Jag samtalar med mina Guider och de förklarar vem de är, vad de heter och i vilket ärende de är här i. De hjälper mig och jag hjälper dem. Jag hjälper dem så att de kan fortsätta att utvecklas i andevärlden, och de hjälper mig så att jag kan fortsätta att utvecklas här på jorden. Det är så vi arbetar tillsammans och för varandra, inte emot.
Lär känna eder grupp, er själsliga grupp. Ta hjälp utav din Skyddsängel och försök nå honom eller henne, innan ni försöker nå ut till allt annat vimmel.
För det är av vikt att finner dig själv först. För om du finner dig själv först behöver du inte längre snegla på andra, hur långt de har kommit eller vara avundsjuk likaså.
Du lär dig ditt syfte, din resa och är endast den du ska fokusera på.
Min plåga, min lidelse som jag var tvungen att genomgå för att lära.
Min resa, mitt liv, att leva för att leva och lära.
Den har jag gjort nu. Den som nästan tog mitt liv. Men det finns nästan alltid en mening med allt som sker, och för att nå den hjälpte mina älskade änglar mig upp på ytan. Upp ur avgrunden. Upp tillbaka till livet. För att fortsätta vår resa, för att läka likaså.
Jag fann nya vänner, som känner som jag. Jag håller mig till dem. Vi hjälper varandra. Vi lyfter varandra. Ingen avundsjuka. Inga negativa energier, oss emellan. Så arbetar vi vidare och hur andra önskar lyfta fram sina mediala förmågor får bli deras resa att göra, inte vår, men att göra det i avundens anda påför endast negativa energier i din egen själ, eller om du dömer ut andras förmågor likaså.
Väx tillsammans, så som vi gör i våran grupp.
Att arbeta andligt är ingen tävling där snabbast eller först i mål vinner.
Att arbeta andligt är att hjälpa dem som behöver hjälp, men även att växa och hjälpa din egen själ.
Precis som Jesus som sa till Petrus, när denne önskade tvätta hans fötter och där Petrus motvilligt lät honom så göra, eftersom det ansågs något en slav skulle göra. På detta svarade Jesus: ”En tjänare är inte förmer än sin herre….en budbärare är inte förmer än den som har sänt honom”
Med detta menade Jesus att han inte har kommit som en kung, utan som en lidande person, dvs. han spelar tränarrollen för sina lärjungar.
Jag vet inte varför denna kraftfulla kärlek till vår Jesus strömmar så starkt genom mina ådror. Det är endast en inre stark känsla jag har och det är den jag följer, oavsett vad andra tycker. En evinnerlig kärlek så stark att ingen någonsin åter kan få min själ att tystna eller återgå till den garderob, den jag en gång befann mig i. Jag följer den känsla jag har och med den försöker jag åter väcka min själs längtan, efter kärlek, efter beröring.
Jag vet inte varför denna kärlek är så stark eller varthän den kan leda min själs utveckling men det är i den lära jag önskar gå och utvecklas vidare i, dvs. att gå i Jesus fotspår, att nå den vishet, godhet som han fick lära och gå den väg han fick gå för att nå den enorma, fantastiska utveckling vår Jesus har nått.
Jag följer mitt hjärtas röst.
Jag följer min inre röst och jag följer dem som har lärt mig detta, dvs. våra vackra änglar i himlen så kär.
Vår älskade Ärkeängel Gabriels ord lyder:
– Våra andliga gåvor är endast ett verktyg, för oss att bruka. Som en pensel vars målare behöver för att kunna måla. Eller en hammare för att kunna snickra. Men utan kärlek för ditt arbete blir det ett tungt arbete att utföra. Därför behöver vi förstå att först kommer kärleken, både för dig själv och andra, samt oss i andevärlden. Att det är med hjärtat vi arbetar. Allt annat är endast verktyg, för att kunna utföra vårt arbete tillsammans.
Allt andligt arbete, för mig, är att arbeta med sig själv, först och främst.
Att finna din andlighet är att finna det som hindrar dig på vägen, dvs. det som hindrar din utveckling, det du behöver lära. Är det ditt ego, jobba då på det. Är det din rädsla, jobba då på det. Är det din iver att nå framgång, eller din avund gentemot andra människor, jobba då på det.
För mig ligger allt andligt arbete alltid i hur mycket du arbetar med dig själv, inte hur väl du lyckas med din pendel. Alla kan lära om healing. Alla kan lära att förmedla budskap från andevärlden. Men hur många kan nå och förmedla den ”äkta” kärleken, både till sig själv och andra?
Hur mycket pengar lägger du på kurser, exempelvis healing? Hur mycket pengar lägger du på kurser som berör din personliga resa, dvs. att ex arbeta bort din rädsla? Ni förstår nog vad vi menar och det är av vikt att alla förstår att våra andliga förmågor växer inte förrän vi har fullbordat våra andra läror, vi är här för att göra. Därför står din utveckling kanske still.
Du kanske behöver lära om kärlek först, till dig själv. Du kanske behöver processa din rädsla eller avund först, den du känner gentemot andra människor. Arbeta då på det. Tänk så här: Tänk om du skulle öppna upp ditt mediala inre och hjälpa andra människor i deras rädslor, till varför de uppstår o.s.v. men din egen har du inte vågat nudda? Vi kan inte lära ut i det vi själva inte vågat förändra. En förändring, en hållbar sådan, börjar alltid med dig själv, i första hand.
Så varför ”tävlar” en del människor inom det mediala? Vad är det som gör att de känner att denna strävan är en nödvändighet, när vi istället borde fokusera på våra obearbetade känslor. Känner du dig mer värdefull, så säg? Inget fel i det men processa då först det, till varför du inte kan känna dig värdefull utan.
Människor är just nu inne i en ”sökande” del av livet, därför ”hungrar” så många efter en förändring men vet inte hur. De förstår inte att en förändring sker alltid inom dig själv och inte genom dina tarotkort. Men fortsätt sök. Fortsätt att prova dig fram, vi älskar att du går dina mediala kurser, men glöm inte, din personliga resa är den som kommer påverka om du kommer växa medialt eller stå still. Det är utifrån den vi lär. Det är utifrån den vi växer, för att bli bättre människor, både för oss själva och andra.
– Det är således lönlöst att delta i en tävling där ingen kommer stå som segrare. Innan du detta förstår kommer din tid kännas som att den står still. Tills du bättre lär. Tills du bättre förstår. Det är tillsammans vi arbetar och det är tillsammans vi förändrar.
En del kanske undrar varför vi nästan alltid skriver ”vi” i våra texter och av detta ska vi förklara så enkelt vi kan:
– Vi är inte ensamma i vårt mediala arbete och kommer således heller aldrig att bli!
Skulle du själv, i en stafett där dina lagkamrater presterat lika mycket som du, gå upp på podiet utan dina lagkamrater? Nä det tror jag inte och således skulle inte jag. Våra änglar är så värdefulla och vi arbetar ”tillsammans” för att hjälpa både oss själva samt andra. Vi är ett ”Team” och jag älskar att få ta del utav deras fantastisk läror.
JAG ÄR JAG. DOM ÄR DOM MEN TILLSAMMANS ÄR VI VI!
Livet är inte alltid lätt. Det är fyllt av faror av olika slag. Problem vi möter. Problem vi löser. Löser våra liv. Förbättrar dem likaså. Därför behöver vi varandra, inte förakta, inte glo snett. Att lyfta fram varandra, tillsammans, inte som en enskild individ där starkast vinner.
Tillsammans är vi starka.
Tillsammans växer våra själar, som ett gemensamt knyte.
Med kärlek kan vi besegra.
Med kärlek kan vi leva.
Leva det liv du önskar leva.
Leva det liv som är ämnat för dig.
Kramar från dina änglar i himlen så kär och Ulrika vår pennskrivande själ, som all önskar nå fram med denna text, som en hjälp samt en förhoppning att vi alla går åter och arbetar efter den kärlek vi en gång föddes med.
©
Ulrika Skog 