PAZITA FRÅN DINOSARIETIDEN – FORTSÄTTNING…

Texten nedan finns även att lyssna på på engelska på vår YouTube-kanal, Dragonrider. Där visas den som en video med bilder och animationer. Ulrika Skog – YouTube

Pazita från Dinosarietiden – fortsättning…

Jag känner hur Pazita träder in. En helt ny kraft, olik allt jag tidigare mött, rör sig genom hela mig. Det är som om varje andetag han tar, varje rörelse när han närmar sig mitt fält, öppnar fler bilder, fler förnimmelser, fler minnen. Tiden skiftar omkring mig. Jag förflyttas inte bara i tanke utan i känsla — miljontals år tillbaka, till en jord som bär på en annan rytm, ett annat ljus och ett annat slags liv.

Jag ser ett enormt fält breda ut sig framför mig — varmt, vindrört och nästan oändligt. Marken skimrar i dova gröna och gyllene toner, och luften bär doften av jord, mineraler och växter som inte längre finns på vår tid.

– Det var här jag levde under den tid som ni kallar dinosauriernas tidsålder. Det var här vi hämtade vår drakkraft, säger Pazita.

Vi står framför en enorm grottöppning. Det är som om tiden har stått stilla genom alla dessa tidsåldrar. Platsen känns som samma öppning som vi berättade om i vår första video.

– Det är samma öppning, säger Pazita. Det var här du och jag verkade tillsammans. Du kanske inte minns det i din fysiska kropp, men vi har mötts förut. Du levde i grottan tillsammans med de andra drakarna, på själsplanet, medan jag vandrade på jorden. Vi arbetade tillsammans i vår kraft, och tillsammans med många andra drakryttare och drakar spred vi drakkraftens öppning över hela jorden. Det var en tid av väldig omfattning, då vi inte enbart verkade för att stärka jorden, utan också för att förena oss med andra världar för fred och kärlek. Du var här med oss och levde i den tidens fulla omfång. Med det menar jag att kraftens utbredning var större då, eftersom ingen ännu styrde den kraft som jorden bär inom sig. Men allteftersom mörkret tog över krympte detta omfång, och kvar blev endast delar av det vi då bar på. Allt finns samlat genom hela grottsystemet, och det är dit vi nu ska gå.

Tillsammans träder vi in i grottan. Vi vandrar djupare och djupare in, och ju längre in vi kommer, desto starkare blir igenkännandet. Atmosfären är tät av uråldrig närvaro. Kristallerna i väggarna pulserar som om de andas, och deras kraft drar i mig — särskilt bergkristallen, som tycks svara direkt på något inuti mig. Energifästet inom mig öppnas, och en inre våg av kunskap sköljer över mig. Allt som drakarna en gång lärde mig när jag levde hos dem i jordens inre, i denna grotta, vaknar åter. Jag ser en sten och tar upp den. I samma ögonblick känner jag hela jordens inre vibrationsfält på en och samma gång. Det är som om tiden upphör att vara linjär. Allt är här. Allt är nu.

Vi möter fler drakar längs vägen, och alla hälsar vördnadsfullt när våra vägar åter korsas. Men djupt inom mig känner jag att syftet med detta besök inte är ett kärt återseende. Resan hit bär på en annan mening.

Pazita sträcker på sig, vibrerar ett tag och börjar sedan sända ut ny kraft till mig.

– Du kommer att behöva detta, säger han, och vi går ännu djupare in.

Jag möter återigen gulddraken från vår första video. Han möter mig med en förstående blick, som om han visste att tiden nu är inne, något vi alla har väntat på. Även han sänder ut nya vibrationer, vilket ger mig ny kunskap som landar i mitt inre seende.

– Det du nu ser, ska du förmedla till jorden, säger han och försvinner.

Plötsligt ser jag bilder från en svunnen värld: stora flockar av däggdjur som vandrar över jorden i långsamma, mäktiga rörelser. Jag ser mig omkring. Djuren är enorma — vissa högre än träd, andra låga men breda som levande berg. Deras kroppar bär inte bara styrka, utan också ett slags stilla visdom, som om de är födda ur samma urkraft som landskapet självt.

– Men de ser inte riktigt ut som de djur som visas på tv, säger jag. En del är mycket större, andra mindre, precis som där, men deras utseende känner jag inte igen. Det är nästan som om de vore hämtade ur en fantasyvärld.

– Det fanns många djur på den tiden som har hållits dolda, eftersom deras kraft var enorm och byggd av kärlek. Endast delar av berättelsen om dinosauriernas tid fick bli kända, och mycket annat förvrängdes. De stora djuren du ser här, säger Pazita och visar mig en av de allra största, var vandrare under den tiden — bärare av olika kraftsystem — och därför vandrade de, precis som elefanter gör på jorden i dag. Elefanter är, liksom många människor på jorden, grid workers. De bär på väldiga kraftsystem som de genom sin förflyttning sprider till platser där obalans råder. De bär också på många minnen. Därför bär elefanter minnen från tider som varit — deras kraft är enorm. Detta kände mörkret till, och det var också därför de ville utrota elefanterna.

Jag står framför ett av de andra djuren. Ett av dem stannar upp, nästan som om det känner min närvaro trots att vi står i skilda verkligheter. Jag studerar det noga och känner in dess energiflöde. Kraften är enorm — stilla, transformativ och genomströmmad av kärlek. Till min förvåning förstår jag plötsligt vad det bär inom sig. Något rör sig i mig när vår kontakt fördjupas. Djurets känslor är starka men milda, väldiga men fredliga. Det höjer min kraft så att vi kan mötas i ett gemensamt fält, och ju längre jag står kvar desto mer förstår jag av deras värld. Jag ser djupt in i dess ögon: mjukt grå, klara och fulla av en tyst vänlighet.

Djuret har enorma betar, liknande elefantens men mjukare böjda och mer organiskt formade, som om de vuxit fram ur både styrka och harmoni. Ansiktet är avsmalnande men bär en lång snabel, och när den trumpetar genom luften sänder den inte bara ut ljud utan vibrationer, nästan som koder. Benen är kraftiga, särskilt bakbenen, byggda för att bära en väldig kropp över långa vandringar. Längs benen syns vita fläckar, och fötterna slutar i stora klor som tycks skapade både för fäste och för att gräva i den uråldriga marken.

Kroppen är massiv och grå, med en yta som nästan liknar sten eller gammal bark i sitt mönster. Baktill bär den en kort svans som svajar i små, rytmiska rörelser, som om också den sänder ut signaler. Öronen är lätt invikta längs sidorna och förhållandevis små i jämförelse med kroppens mäktiga muskelmassa. Ögonen är små men intensiva. Jag får en stark känsla av att dessa varelser inte behöver stora ögon för att förstå världen — de navigerar främst med sitt inre seende, medan det yttre synfältet snarare fångar upp färgkoder, rörelser och energiskiftningar i den fysiska världen.

Plötsligt försvinner allt – det blir mörkt. Ett starkt vitt ljus börjar sakta öppnas inom mig. Jag vänder mig om till Pazita. Han transformerar sin kraft till mig och plötsligt känner jag in hela hans historia.

– Vi var här som förmedlare av kärlek; att lyfta jordens inre kraft var vårt mål. Men när tiden förändrades och många av mina vänner försvann gjorde så även vi.

Låt oss förklara:

När vi levde under den tid som ni människor kallar dinosauriernas era, fanns det alltså långt fler varelser på jorden än vad som nämns i era berättelser. Många av dem bar på uråldriga krafter och fungerade som levande kraftbärare. Därför riktades angreppet inte främst mot djuren i sig, utan mot den ursprungliga kraft som allt liv en gång skapats ur. Det var detta som låg bakom utplånandet av dessa kraftdjur i er historieskrivning. Men för oss var det inte slutet på något — det var början på det vi kallar kraftens nyöppnade era. Under den tiden levde vi med enorma kraftstationer inom oss, och från våra inre världar spred vi denna energi över hela jorden.

Det som egentligen skedde var ett nedsläckande av kraft — ett medvetet verk av mörkret. Vår drakkraft var och är så helig att den aldrig helt kan utplånas, men den kan försvagas, och många försök gjordes. Ändå levde den vidare, som en glöd djupt under askan. Det är denna heliga drakkraft vi nu har väckt till liv i människors medvetande: en uråldrig och stark inre källa, fylld av både visdom och levande energi.

Den tid då denna så kallade utplåning sägs ha ägt rum inföll inte heller så som era historieböcker beskriver den. Denna era började långt tidigare och sträckte sig ända fram till den period då dinosaurierna försvann från jordens yta. Under lång tid hade drakarna varit jagade av mörkrets krafter, och när de såg hur vår styrka växte och bredde ut sig över världen, väcktes deras begär. De ville inte bara stoppa kraften — de ville äga den själva.

Det de därför iscensatte var krafter ämnade att slå ut allt levande. De sände ner djupa fickor av störande energi in i Moder Jords innersta skikt, där den mest uråldriga kraften av alla vilar — den kraft där vi drakar har vår djupaste förankring. Särskilt ville de nå den första och innersta källan, den som vi kallar Guldkärnan. I vårt rike står Guldkärnan för evighet: en av de starkaste och heligaste krafter som finns. När denna gyllene kärna började växa sig starkare, växte också mörkrets hunger. De ville ta kraften för egen vinning, böja den till lydnad och forma den efter sin vilja. Kraft kan nämligen förändras beroende på vilket syfte den tjänar. Den är rörlig, levande och möjlig att utvidga. Men i vårt arbete har vi alltid valt att omvandla den i det godas tjänst.

Det de använde var magnetiska konstruktioner som störde våra frekvenser — oss som vandrade på jorden. Det var där lydnaden tog form, genom att våra egna energifält vändes mot oss, så att vi inte längre kunde sända ut våra energikoncept och fortsätta bygga upp världen. Vår egen kraft började arbeta i motvind mot sitt ursprung. Energi ställdes mot energi.

Kraften skulle alltså få en omvänd funktion: i stället för att nära jorden skulle den bidra till att utplåna den. Syftet var ett självutplånande av vår egen urkraft. Delvis lyckades de, men de nådde aldrig själva ursprunget — den kraft som fortfarande vilar i Moder Jords djupaste ficka. Det är denna vi nu åter börjat förmedla på jorden. Därför lyser guldfärgen nu allt starkare genom världen, som ett tecken i det dolda. Den väcker många ljusarbetare till att tydligare höra sin inre kallelse, förstå sina livsuppgifter och börja gå i riktning mot dem. För många innebär det att lämna relationer, arbetsplatser eller välkända platser bakom sig för att följa något större som rör sig inom dem. Därför står många själar nu inför ett genomgripande skifte.

Kraften som en gång var ämnad att spegla hela jorden hämtade vi från de stationer vi berättade om i del ett. Det är också där vi nu har återuppbyggt flödet, så att kraften återvänt till sitt ursprungliga lopp. Den gamla energi som mörkret en gång lyckades nå kan inte längre omvandlas till lydnad på samma sätt. Detta är resultatet av ett långvarigt arbete, och det har skapat frustration hos mörkrets deltagare. Nu återgår allt successivt till det tillstånd som rådde under dinosauriernas tid – som vi kallar drakarnas återkomst.

Det var alltså ingen utrotning som skedde på det sätt som beskrivs i era historieböcker. Visst föll många meteoriter under den tiden, och himlen kan stundvis ha brunnit av eld och stoft, men ingen av dem var så mäktig att den ensam kunde utplåna en hel värld.

Mörkrets avsikt var att ta kontroll över jorden och hålla den kvar i det vi kallar en lågfrekvent stämning. I takt med att kraften försvagades, försvagades också de varelser som levde i samklang med den. Därför försvann stora delar av dåtidens djurliv. Tystnaden bredde ut sig där liv tidigare pulserat, och världen förändrades i ett långsamt men obevekligt skifte.

Därför talades det aldrig öppet om drakar under dinosauriernas tid. Andra djur fick i stället ta större plats, för att leda er bort från våra krafter. Allt hölls tyst, och om drakar alls nämndes blev vi antingen framställda som onda eller förvisade till fantasins värld.

Det fanns alltså hundratals olika arter som vandrade på jorden, och alla bidrog de till jordens utveckling. Det var denna skapande kraft som mörkret inte ville att ni skulle nå. Därför formade de också andra berättelser, andra djur, andra förklaringar — sådant som liknade sanningen men inte var den. Ni fann skelett, även om vissa var fabricerade, och där fastnade historien. De avslöjade aldrig hela omfattningen av de varelser som levde då, och gjorde allt de kunde för att hindra er från att gräva djupare i det förflutna. Vetenskapsmän köptes, tystades eller tvingades till lydnad. I skolorna lärdes det ut de ville att ni skulle tro, men den viktigaste delen utelämnades: drakarnas rike. För vi fanns här redan då, och under lång tid arbetade vi på jorden med att transformera hennes krafter och lyfta henne mot en enorm tillväxt. Men det var också här som berättelsen medvetet fick brytas av.

Copyright